theian.blogg.se

Idag är mitt jobb att söka jobb. Just idag är jag trött på att söka jobb. Jag har sökt jobb, mer eller mindre intensivt, sedan 2008 och det har resulterat i två arbeten. Ingen vidare utdelning efter hundratals med ansökningar under 5 års tid.

Jag har läst massor om hur man ska söka jobb, vad man ska tänka på, bla, bla, bla. Jag har haft konstiga ”screening intervjuer” i närliggande fält (som snusforskare eller winemaker, tex) ofta via skumma intervjuer på telefon eller via Skype i länder som Singapore, Australien eller Schweiz. Det enda jag har att visa efter allt detta är att jag sitter som arbetslös i en liten stad i Värmland…

Jag tror att mycket handlar om tur och tillfälligheter med jobb som med så mycket annat i livet. Men när det kommer till jobb och jobbsökeri är jag bara ”shit out of luck”. Just idag är det tyngre än vanligt.

Idag är jag så otroligt trött på att:

Jag satsade på en utbildning för att slippa just sånt här skit. Men just nu känner jag mig som en sur, irriterad, bitter och ganska ensam och frusen dinosaur i en allt kallare värld….

 

Hej mina läsare! Ja alla ni tre...

Som pappa har man en speciell roll som försvarare i familjen. Det är något som går rakt in i min reptilhjärna, det bara är så. Min bättre hälft har lite skin på näsan och kan ta hand om sig själv, och jag har därför oftast en (altför?) avslappnad attityd med att försvara henne. Mot mina älskade döttrar är jag däremot lite annorlunda. Jag är en överbeskyddande och curlande pappa.

Det blir inget rysch och pysch, fina klänningar mode och styling. Ungarna brukar få välja själva vad de vill ha på sig. Mina illusioner om jag skulle kunna influera dem i fråga om klädesstil etc förintades för länge sedan. Istället kör jag mer med konceptet ”hel och ren”. Om sanningen ska fram så kan det nog tummas lite på det också.

Att de klättrar i träd slår sig, har blåmärken över hela kroppen och behöver åka in till akuten för att sys /tejpas med jämna intervall är normalt och bara en del av livet. Jag finns därför att trösta, lägga på något kalt och torka tårarna och putta upp dem i trädet igen. Jag försöker uppmuntra mina barn till att klättra, utforska och låter dem göra saker som ofta är lite farliga, något som jag inte tror att den normala hönsmamman gör.

Björk visar sig på styva linjen / ryggstödet på soffan...

För jag är ingen hönsmamma utan en hönspappa. En hönspappa vakar över sina barn som en hök och som vill skydda dem. Jag vill inte skydda dem från att ta för sig av saker och slå sig ibland. Nej, mitt skydd riktar sig mot yttre fiender. En riktig hönspappa lär sina döttrar hur man gör en knytnäve, hur man slår och vart man ska slå för att göra skada. Jag lär ut koncept som.

”Om du känner dig hotad eller om någon är dum -SLÅ FÖRST, SLÅ HÅRT!”

Ja, det kanske inte är så väl pedagogiskt underbyggt. Det kanske rent av är moraliskt förkastligt. Jag blir alltid trött på folk som i Moraltestet (i Chrrister på P3) får frågan om de skulle kunna döda någon.

”Tja det beror väl på. Bla, blä, bla, kanske?”

Hade det gällt att döda för att försvara mina barn skulle jag aldrig tveka. Den där moralfrågan i Christer som handlar om man skulle kasta någon ur en livbåt. (Livbåten rymmer 10 personer, man är 11. Om du inte ”kastar ut någon” dör alla.) Klart jag hade kastat ut både en eller två för att få plats för mina barn! Enligt min uppfattning är det något fel på folk som ens resonerar om att de skulle handla annorlunda.

Hur som helst. I går lagade vi risotto. När jag står och lagar mat upptäcker jag att vi inte har någon Västerbottensost. SUCK! Anna är mest trött och vill inte gå och handla. Jag vill inte heller och står och pysslar med maten, men Embla vill. Embla är 7 ½ år och har aldrig gått och handlat själv. Hon går inte till skolan själv, jag går med henne, varje morgon. Hämtar henne varje eftermiddag. Hon har tjatat, gnatat och gnällt men jag står på mig. Jag tycker att hon är för lite för att gå själv.

Embla börjar tjata nu också. Jag svarar med mitt sedvanlig:

”Nej, jag vill inte det.”

Helt plötsligt tittar Anna på mig ”på det där sättet”. Jag vet i det ögonblicket att jag kommer att förlora diskussionen. Trotts argument som ”Klockan är mycket. Solen håller på att gå ner och det blir mörkt snart. Det är bättre att vi tar det när det är mitt på dagen…”

Alla argument är verkningslösa, inget biter, resistance is futile! Till slut känner jag mig otroligt överbeskyddande. Pengar plockas fram. Telefonnummer skrivs upp på lappar. Mobiltelefoner fixas. Goda råd som att inte följa med någon tjatas in en gång till. Embla lovar att hon ska vara försiktig när hon går över gatan. Etc ,mm, osv…

Anna och jag pysslar med maten då Embla går iväg, stolt och glad. Men jag tittar efter Embla och ser att hon går ”fel väg”. Embla är väldigt förståndig och jag tror att hon planerar på att gå runt hela kvarteret för att kunna använda övergångsstället istället för att bara gå över gatan. Hon försvinner bakom ett hus. Men jag ser henne aldrig komma fram på andra sidan på vägen till Coop!!

Jag står och tittar en stund men blir mer och mer orolig. Till slut kastar jag på mig ytterkläder och cyklar iväg. Kan inte se Embla någonstans. Cyklar till Coop och tillbaka, ingen Embla! Väl hemma försöker vi ringa Embla på mobilen som hon har med sig –inget svar! Hönspappan går igång! Jag plockar på mig mobilen och tar bilen – då kan man täcka ett större område!

Jag kör mot Coop men jag kan inte se henne någonstans. Det börjar bli mörkt. Tankar om barn som blir bortrövade dyker upp i mitt huvud.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=493&artikel=5454820

Då kommer jag på att hon kanske har gått till skolan istället… Det är ju dit vi går, varje dag.

Kör dit samtidigt som jag ringer henne på mobilen och hon svarar! Samtidigt ser jag henne på gatan utanför skolan. Hon verkar glad och lugn, och berättar att hon gick lite fel. När jag berättar för henne att jag plockar upp henne med bilen börjar hon gråta. Säger att hon vill gå själv!

”Spelar ingen roll. Hoppa in i bilen.”

Svarar jag. Samtidigt som jag kör upp bredvid henne med bilen. Det visar sig att Anna fick kontakt med henne via mobilen. Anna och jag pratar lite på telefon och kommer överens om att jag kör henne till Coop och att hon ska gå in och handla själv.

Embla vill inte bara gå in och handla själv. Hon vill gå hem SJÄLV! Jag säger att hon kanske kan få gå hem själv men att jag kanske följer efter henne. Hon ser helt förstörd ut.

”Ring mig då du kommer ut”, manar jag. Jag släpper av henne vid entrén. Jag kör bort ca 50 m och parkerar. Det viktigaste just nu känns som att försöka hålla koll på henne. Samtidigt så vill jag inte skada hennes självförtroende.

Bilar parkerar mellan mig och ingången men jag har ändå full uppsikt på allt som händer. Efter några minuter kommer Embla ut och tittar sig omkring, men hon ser mig inte. Hon går några steg och plockar upp mobilen och ringer mig.

”Ska du följa efter mig nu pappa?” frågar Embla lite sorgset.

”Gå du hem nu, och se dig för” svarar jag.

Jag tittar efter henne då hon rundar hörnet på Coop. Sedan kör jag ut åt andrahållet från parkeringsplatsen kör runt och parkerar på en parkeringsplats vid Folkets hus /biografen i Kristinehamn.

Därifrån kan jag övervaka hennes väg från Coop mot vårt hus. Jag ser henne komma gående, bilen är nedsläckt och hon ser mig inte. Hon går längs kanten på gatan, precis som jag tjatar om. Hoppar lite på isfläckarna. När hon har gått förbi kör jag sakta ut och ser hur hon tittar sig noga omkring innan hon korsar gatan. Då körjag runt kvarteret som en idiot och in på vår tomt, parkerar och skyndar mig in i huset.

En minut senare ser jag hur Embla kommer gående. Hon kommer in stolt som en tupp. Hon har inte förstått att jag har haft koll på henne nästan varje meter på väg hem. Stolt berättar hon otroligt detaljerat om sitt spännande äventyr själv på Coop, och sin vandring hem. Jag vet att barn under andra omständigheter (och med mindre överbeskyddande föräldrar) får göra ”mer själva”.

Själv flög jag utan någon vuxen från Arlanda till San Fransisco som 10 åring med min lillasyster som ansvarsområde. Jag kommer ihåg att det tog en helvetes tid, med två byten (London och Dallas tror jag) med förseningar och inställda flyg. Men min barndom känns så annorlunda. Inga cykelhjälmar, bilbarnstolar och ibland utan säkerhetsbälten i bilar, jag åkte bak på flaket på min fars pick-up på motorvägen och vad då skateboardskydd? Hur fan överlevde vi, men visst blev vi lite knepiga också?

Men det får mig att undra, när ska man börja släppa taget? Hur gamla ska barn vara innan de får gå till skolan själva? Hur mycket kan man lita på en 7 ½ åring?

När jag berättar för människor, som inte bor i Värmland, utbrister de ofta.

”Gud vad skönt att slippa all stress.”

Jag håller inte med… Jag vet inte om det är jag som är en tidsoptimist som lätt blir stressad när allt tar längre tid än planerat. Det kanske helt enkelt är så att jag alltid är lite stressad, eller bara gillar lite stress.

I Stockholm, Köpenhamn, Uppsala, Lund eller tom Eskilstuna så finns det en puls. Saker händer, det går undan. Tempot här kan man nog bäst beskriva som ”koma”. Värmland är lite som Norrland ur många aspekter, tempot är bara en.Andra skillnader som jag har noterat mellan övriga välden och här är exempelvis är att rulltrapporna i Stockholm går nästan dubbelt så snabbt som här i Värmland. Dessutom är det normalt att man GÅR i rulltrapporna i Stockholm, något som aldrig har observerats här.

Låt mig exemplifiera med en liten berättelse ur mina Värmlandsarkiv.  

Det hela utspelade sig under vintern när jag veckopendlade till Stockholm. Jag lämnade aldrig på skola eller dagis något som jag, tro det eller ej, verkligen saknade. Den här speciella måndags morgonen skulle jag för en gångs skull utföra hela morgoncirkus rutinen. Jag skulle prata lite med dagispersonalen. Säga hej då tillbarnen i lugn och ro. Uppleva hela morgonvardagen. Björk skulle till dagis, Embla till förskolan och Sixten skulle levereras till hunddagis för att jag sedan skulle ta tåget till Stockholm.

Det var vinter och allt gick inte helt enligt planerna. Bara att få på ungarna kläderna tog en otrolig tid. Innan jag ens hade kommit ut ur ytterdörren var jag sen. Till min fasa inser jag att det har snöat! SKIT! Behöver ju stå på lite om jag ska hinna! Startar bilen. Av med snön, skrapar lite rutor. Att få fast Björk i sin barnstol placerad i baksätet på en 2-dörrars Nissan Micra med alla vinterkläder, overaller och skit samtidigt som jag försökte hålla koll på hunden var varken lätt eller snabbt.

När jag väl kör ut från gården Har redan börjat få upp hög kortison och adrenalin nivåer, STRESS. För att lämna av mina älskade familjemedlemmar behövde jag köra runt halva staden. För att sedan köra tvärs över hela Kristinehamn för att lämna Sixten på hunddagis. Därefter behövde jag köra tillbaka tvärs genom hela Kristinehamn (alternativt ta motorvägen runt) för att till slut ta tåget från stationen som ligger 200 m från vårat hus.

Första stopp är Björk. Sladdstannar på fel sidan av vägen. Tråcklar ut Björk från bilstolen i baksätet. Springer in med henne på dagis. ”Kastar in henne”. Sa till personalen i förbifarten att jag inte hade tid att prata, måste med tåget. Springer tillbaka till bilen. Gör en ful-U-sväng på gatan över trottoarer och snödrivor. Kör mot Emblas förskola frustrerad över folk som kör långsamt som sniglar. Nitar vid Emblas skola. Pussar och kramar henne i bilen.

"Hon kan gå in själv." Tänkte jag.

Körde sedan iväg mot hunddagis och hamnade bakom plogbilen… Jag vet att alla storstadsbor alltid klagar på att det tar sån tid att få vägarna plogade, men här i Kristinehamn så är en hel armada ute och plogar så fort minsta snöflinga visar sig. Det hade säkert fallit 3 cm snö så alla med en traktor, hjullastare eller liknande (vilket är förvånansvärt många, verkar vara nära hälften av alla här i trakten) var ute och plogade. Det gick inte att köra om, det var bara att ta det lugnt. Fokusera på att andas… Till slut kunde jag köra förbi och stod på lite. Men tidsförlusten var bedrövande stor. Sladdade in vid hunddagis kastar mig ut och ”glömmer” att rasta hunden medans jag släpade honom i kopplet mot ingången.

Vid det här laget var mitt blodtryck säkert omänskligt högt, och stressnivåerna på oanade nivåer. Var irriterad över att Sixten drog som en besatt i kopplet.

”Jag hinner inte rasta dig nu.”

Hörde jag mig släv säga. Halkade till och tappade kopplet. Hundfan drog som en oljad blixt! Men vart tog hunden egentligen vägen?

Till min förvåning stod det en gubbe, klädd i reflexer och neonkläder, ca 75 m bort lutandes mot en snöskyffel. Dessutom lockade han på Sixten!

”Kom då vovve, ja kom da!”

Ropade han.

”HIT SIXTEN! Hälsa INTE på hunden! Bry dig inte om hunden! Hälsa inte på hunden! KOMHITSIXTEN!” Vrålande jag när jag sprang mot Sixten och hans nyfunne vän.

Men gubben bryde sig inte. Han hälsade så glatt på Sixten. Han hade ju inget bättre för sig och ville troligen bara hälsa och snacka lite, både med Sixten och mig. När jag till slut kom fram till Sixten och gubben, är jag inte bara stressad till max, jag är arg också. På hunden som inte kom när jag ropade. På gubben som lockade hunden till sig.

”Det är så roligt med hundar, jag har haft så många hundar”

Börjar gubben. Och han bara fortsatte prata om hundar.

”Vilken fin och glad hund du har, bla, bla, bla…”

Jag försökte få tag i Sixten som ansåg att det här var ju en utmärkt lek och springer runt. Samtidigt tyckte han nog att husse var lite otäck just då och kom inte. Istället rusar han mot mig för att liksom vända ut precis så att jag inte kan fick tag på honom. Lyckas till slut sparka efter kopplet och fick fast den under foten under en rusning förbi mig. Fiskade upp Sixten och höll honom i ett järngrepp. Gubben uppfattade det som att jag sparkade efter hunden.

”Nä, vet du vad så där får man INTE bete sig mot hundar.”

Utbrister gubben medan han liksom bröstade upp sig för att verkar lite extra myndig och fortsätter sedan med.

”Jag ska minsann anmäla dig om du inte…”

Mer hann han inte säga innan jag fick psykbryt. På något sätt knäppte det till inom mig och jag struntade i alla sociala etikettsregler. Och det faktum att gubben var 2 m lång med en snöskyffel i handen.

”Ditt jävla AS! Har du haft hund så vet du väl för fan att man inte ropar till sig andras hundar! Är du någon satans byfåne eller något?! Normala jävla människor har inte TID med sånt här skit på morgonen! Flytta på dig jag måste med ett tåg som går nu!”

Vrålade jag så spottet for ur munnen på mig. I tumultet och jagandet efter Sixten hade det blivigt så att gubben stod mellan mig och vägen till hunddagis.

Med Sixten under armen gick jag rakt mot gubben och han flyttade på sig. När jag passerade honom i mörkret märker jag att han såg alldeles förvånad ut. Han mumlarde något om olaga hot, djuplågare och polisanmälning som väntar. Jag hörde inte riktigt var han sade det susade i öronen på mig av stress och ilska.

”Gör det då ditt satans pucko, men jag har inte tid med dig nu! Ha en bra dag och hälsa frugan!”

Skrek jag joggandes med Sixten under armen. Jag släppte bara in Sixten på hunddagis med koppel och allt. Joggandes tillbaka till bilen såg jag inte gubben någonstans. När jag sladdade ut från hunddagis undrade jag varför sånt här skit alltid tycks hända mig.

På vägen tillbaka mot stationen såg jag tågets avgångstid passeras i gröna digitala siffror på bilklockan. FAN, FAN, FAN! Men jag var så stressad och utflippad att jag inte kunde lugna mig. Bilarna kröp fram i 25 km/h, jag överdriver inte! I mitt huvud hörde jag dem resonera.

”Vi har inte brottom någonstans. Det har ju fallit säkert 3 km pudersnö så jag körde 15 minuter innan jag skulle. Ser att det är plogat men man kan inte vara nog säker…”

Gubbar i keps och gamla damer som knappt ser över ratten kördes om. Jag körde som en riktig galning hela vägen till stationen. Väl framme upptäckte jag att det enda stället som inte är plogat i hela Kristinehamn var parkeringen vid stationen! Omöjligt att urskilja vad som är parkering och inte parkerade jag bara bredvid en bil. Det stora guppet betydde nog att jag nog körde över en kantsten och med all säkerhet inte parkerade i en parkeringsruta. Jag hade naturligtvis tänkt parkera hemma men var bara fokuserad på att komma till stationen.

Ut ur bilen med resväska och språngmarch mot stationen. Till min förvåning såg jag att det var fullt med människor på perrongen! Tåget var till och med mer försenad än mig! Vinter - man kan nästan lita på att SJ är försenade. Jag slog av på tempot och gick de sista metrarna upp på perrongen och såg flämtandes tåget som kom inrullandes. Fortfarande så stressad att jag darrande och med andan i halsen slog mig ned på min plats och kände tåget sakta rullande iväg från stationen.

En sak är i alla fall säkert. Det är fruktansvärt jobbigt att vara den enda stressade personen i ett hav av lugn i Kristinehamn!