Stress...
Kategori: Allmänt
När jag berättar för människor, som inte bor i Värmland, utbrister de ofta.
”Gud vad skönt att slippa all stress.”
Jag håller inte med… Jag vet inte om det är jag som är en tidsoptimist som lätt blir stressad när allt tar längre tid än planerat. Det kanske helt enkelt är så att jag alltid är lite stressad, eller bara gillar lite stress.
I Stockholm, Köpenhamn, Uppsala, Lund eller tom Eskilstuna så finns det en puls. Saker händer, det går undan. Tempot här kan man nog bäst beskriva som ”koma”. Värmland är lite som Norrland ur många aspekter, tempot är bara en.Andra skillnader som jag har noterat mellan övriga välden och här är exempelvis är att rulltrapporna i Stockholm går nästan dubbelt så snabbt som här i Värmland. Dessutom är det normalt att man GÅR i rulltrapporna i Stockholm, något som aldrig har observerats här.
Låt mig exemplifiera med en liten berättelse ur mina Värmlandsarkiv.
Det hela utspelade sig under vintern när jag veckopendlade till Stockholm. Jag lämnade aldrig på skola eller dagis något som jag, tro det eller ej, verkligen saknade. Den här speciella måndags morgonen skulle jag för en gångs skull utföra hela morgoncirkus rutinen. Jag skulle prata lite med dagispersonalen. Säga hej då tillbarnen i lugn och ro. Uppleva hela morgonvardagen. Björk skulle till dagis, Embla till förskolan och Sixten skulle levereras till hunddagis för att jag sedan skulle ta tåget till Stockholm.
Det var vinter och allt gick inte helt enligt planerna. Bara att få på ungarna kläderna tog en otrolig tid. Innan jag ens hade kommit ut ur ytterdörren var jag sen. Till min fasa inser jag att det har snöat! SKIT! Behöver ju stå på lite om jag ska hinna! Startar bilen. Av med snön, skrapar lite rutor. Att få fast Björk i sin barnstol placerad i baksätet på en 2-dörrars Nissan Micra med alla vinterkläder, overaller och skit samtidigt som jag försökte hålla koll på hunden var varken lätt eller snabbt.
När jag väl kör ut från gården Har redan börjat få upp hög kortison och adrenalin nivåer, STRESS. För att lämna av mina älskade familjemedlemmar behövde jag köra runt halva staden. För att sedan köra tvärs över hela Kristinehamn för att lämna Sixten på hunddagis. Därefter behövde jag köra tillbaka tvärs genom hela Kristinehamn (alternativt ta motorvägen runt) för att till slut ta tåget från stationen som ligger 200 m från vårat hus.
Första stopp är Björk. Sladdstannar på fel sidan av vägen. Tråcklar ut Björk från bilstolen i baksätet. Springer in med henne på dagis. ”Kastar in henne”. Sa till personalen i förbifarten att jag inte hade tid att prata, måste med tåget. Springer tillbaka till bilen. Gör en ful-U-sväng på gatan över trottoarer och snödrivor. Kör mot Emblas förskola frustrerad över folk som kör långsamt som sniglar. Nitar vid Emblas skola. Pussar och kramar henne i bilen.
"Hon kan gå in själv." Tänkte jag.
Körde sedan iväg mot hunddagis och hamnade bakom plogbilen… Jag vet att alla storstadsbor alltid klagar på att det tar sån tid att få vägarna plogade, men här i Kristinehamn så är en hel armada ute och plogar så fort minsta snöflinga visar sig. Det hade säkert fallit 3 cm snö så alla med en traktor, hjullastare eller liknande (vilket är förvånansvärt många, verkar vara nära hälften av alla här i trakten) var ute och plogade. Det gick inte att köra om, det var bara att ta det lugnt. Fokusera på att andas… Till slut kunde jag köra förbi och stod på lite. Men tidsförlusten var bedrövande stor. Sladdade in vid hunddagis kastar mig ut och ”glömmer” att rasta hunden medans jag släpade honom i kopplet mot ingången.
Vid det här laget var mitt blodtryck säkert omänskligt högt, och stressnivåerna på oanade nivåer. Var irriterad över att Sixten drog som en besatt i kopplet.
”Jag hinner inte rasta dig nu.”
Hörde jag mig släv säga. Halkade till och tappade kopplet. Hundfan drog som en oljad blixt! Men vart tog hunden egentligen vägen?
Till min förvåning stod det en gubbe, klädd i reflexer och neonkläder, ca 75 m bort lutandes mot en snöskyffel. Dessutom lockade han på Sixten!
”Kom då vovve, ja kom da!”
Ropade han.
”HIT SIXTEN! Hälsa INTE på hunden! Bry dig inte om hunden! Hälsa inte på hunden! KOMHITSIXTEN!” Vrålande jag när jag sprang mot Sixten och hans nyfunne vän.
Men gubben bryde sig inte. Han hälsade så glatt på Sixten. Han hade ju inget bättre för sig och ville troligen bara hälsa och snacka lite, både med Sixten och mig. När jag till slut kom fram till Sixten och gubben, är jag inte bara stressad till max, jag är arg också. På hunden som inte kom när jag ropade. På gubben som lockade hunden till sig.
”Det är så roligt med hundar, jag har haft så många hundar”
Börjar gubben. Och han bara fortsatte prata om hundar.
”Vilken fin och glad hund du har, bla, bla, bla…”
Jag försökte få tag i Sixten som ansåg att det här var ju en utmärkt lek och springer runt. Samtidigt tyckte han nog att husse var lite otäck just då och kom inte. Istället rusar han mot mig för att liksom vända ut precis så att jag inte kan fick tag på honom. Lyckas till slut sparka efter kopplet och fick fast den under foten under en rusning förbi mig. Fiskade upp Sixten och höll honom i ett järngrepp. Gubben uppfattade det som att jag sparkade efter hunden.
”Nä, vet du vad så där får man INTE bete sig mot hundar.”
Utbrister gubben medan han liksom bröstade upp sig för att verkar lite extra myndig och fortsätter sedan med.
”Jag ska minsann anmäla dig om du inte…”
Mer hann han inte säga innan jag fick psykbryt. På något sätt knäppte det till inom mig och jag struntade i alla sociala etikettsregler. Och det faktum att gubben var 2 m lång med en snöskyffel i handen.
”Ditt jävla AS! Har du haft hund så vet du väl för fan att man inte ropar till sig andras hundar! Är du någon satans byfåne eller något?! Normala jävla människor har inte TID med sånt här skit på morgonen! Flytta på dig jag måste med ett tåg som går nu!”
Vrålade jag så spottet for ur munnen på mig. I tumultet och jagandet efter Sixten hade det blivigt så att gubben stod mellan mig och vägen till hunddagis.
Med Sixten under armen gick jag rakt mot gubben och han flyttade på sig. När jag passerade honom i mörkret märker jag att han såg alldeles förvånad ut. Han mumlarde något om olaga hot, djuplågare och polisanmälning som väntar. Jag hörde inte riktigt var han sade det susade i öronen på mig av stress och ilska.
”Gör det då ditt satans pucko, men jag har inte tid med dig nu! Ha en bra dag och hälsa frugan!”
Skrek jag joggandes med Sixten under armen. Jag släppte bara in Sixten på hunddagis med koppel och allt. Joggandes tillbaka till bilen såg jag inte gubben någonstans. När jag sladdade ut från hunddagis undrade jag varför sånt här skit alltid tycks hända mig.
På vägen tillbaka mot stationen såg jag tågets avgångstid passeras i gröna digitala siffror på bilklockan. FAN, FAN, FAN! Men jag var så stressad och utflippad att jag inte kunde lugna mig. Bilarna kröp fram i 25 km/h, jag överdriver inte! I mitt huvud hörde jag dem resonera.
”Vi har inte brottom någonstans. Det har ju fallit säkert 3 km pudersnö så jag körde 15 minuter innan jag skulle. Ser att det är plogat men man kan inte vara nog säker…”
Gubbar i keps och gamla damer som knappt ser över ratten kördes om. Jag körde som en riktig galning hela vägen till stationen. Väl framme upptäckte jag att det enda stället som inte är plogat i hela Kristinehamn var parkeringen vid stationen! Omöjligt att urskilja vad som är parkering och inte parkerade jag bara bredvid en bil. Det stora guppet betydde nog att jag nog körde över en kantsten och med all säkerhet inte parkerade i en parkeringsruta. Jag hade naturligtvis tänkt parkera hemma men var bara fokuserad på att komma till stationen.
Ut ur bilen med resväska och språngmarch mot stationen. Till min förvåning såg jag att det var fullt med människor på perrongen! Tåget var till och med mer försenad än mig! Vinter - man kan nästan lita på att SJ är försenade. Jag slog av på tempot och gick de sista metrarna upp på perrongen och såg flämtandes tåget som kom inrullandes. Fortfarande så stressad att jag darrande och med andan i halsen slog mig ned på min plats och kände tåget sakta rullande iväg från stationen.
En sak är i alla fall säkert. Det är fruktansvärt jobbigt att vara den enda stressade personen i ett hav av lugn i Kristinehamn!
