theian.blogg.se

Hur drivande ska man vara som förälder? När jag ser på TV om alla dessa människor som pressar sina barn till det yttersta undrar jag om det är bra, eller dåligt.

Mammorna i Cheer perfection får sina ungar att göra de mest häpnadsväckande gymnastiska övningar. Bra eller dåligt att pressa sina barn men det får dem att prestera! Genom olika metoder driver de sina barn att prestera långt över vad jag trodde var möjligt för 8-11 åringar. Embla har precis lärt sig att hjula. Barn i hennes ålder som pressas hårt flickflackar, hoppar som små gaseller och verkligen pressar sig till max.

http://www.tlc.com/tv-shows/cheer-perfection

Är det bra eller dåligt? Min första känsla är att detta inte är sunt. Folk är inte kloka som pressar sina 10 åringar till stukningar, stressfrakturer och benbrott. Men sen finns det en sida av mig som ser med beundran på dessa barn och att de har en mentalitet och en vilja att faktiskt göra något. Naturligtvis så finns föräldrarna där bakom hela tiden men om barnen verkligen inte ville skulle det inte gå.

Ja, man ska nog vara mer drivande än vad jag är, den ultimata curling pappan. Mina barn klarar inte av ett glas utspillt vatten. Hur ska de klara sig här i livet. Skola, idrott, jobb, ja det mesta kräver att man måste pressa sig själv. Kanske inte till det yttersta hela tiden, men ibland.

Hade vi tyckt att mammorna i Cheer perfection var lika galna om det gällde att pressa sina barn med det akademiska? Eller om det hade varit i en annan idrott?

Hur är det med alla legendariska judiska vetenskapsmän? Jag är helt övertygad om att deras föräldrar drev dem hårt på ett akademiskt plan. Eller finns det någon som tycker att Tiger Woods föräldrar var för drivande?

”Pressure makes diamonds” sägerman.

Så är det fel att pressa sina barn att prestera på en nivå långt över det normala? Eller reagerar jag negativt på programmet för att det handlar om en, i mina ögon, värdelös aktivitet som cheer leading och slappa intrigmakande mödrar?

Embla börjar bli stor. Snart kommer brytningen där man slutar leva i en magisk värld med Tomten och Påskharen. Jag är ju Påskharen (äggjakt och godisägg) Tomten (kommer varje år och lämnar presenter personligen iförd tomtemask) och Tandfén (lägger en 20:a under glaset med tanden i).

Personligen tycker jag att det är jobbigt att ljuga för mina barn. Samtidigt är det roligt att få skapa en värld med magi och fantasifulla figurer. Den är oskuldsfull och så otroligt skör. Det är just deras tillit som man utnyttjar och missbrukar.

Jag känner ofta att gör mina barn en björntjänst som målar upp världen i ett rosa skimmer. Jag borde visa dem hur den ser ut på riktigt för att förbereda dem. Deras oskyldiga tillitsfulla värld måste dessutom krossas så småningom.

Värst tycker jag att det är med Tomten. Denna mytomspunna legend som far världen över och dränker världen i presenter. Som en go o glad trevlighets fascist med Nissar som slavarbetare.

Påskharen är lite bättre. En skum fillur som smyger in i huset och stjäl alla äggen som vi har suttit och målat. Tar ut dem i trädgården och gömmer dem. Dessutom la han till ett par färgglada ägg. Björk och Embla önskar sig, ”beställer”, påskägg i olika färger med godis i. Vad han gör resten av året är det ingen som vet.

Min personliga favorit är Tandfen. Suspekt äldre dam med en obotlig fetisch för mjöltänder. Tandfén är just nu en frekvent gäst i vårt hus. Embla tappar tänder till höger och vänster i en rasande fart.

Eftersom det är jag som ”känner” hela gänget av dessa mytomspunna väsen så är det även jag som får svara på alla frågor. Embla blir äldre och frågorna för Tandfén blir jobbigare. Och det blir så många frågor:

” Hur lärde du känna Tandfén? Hur ser hon ut? Hur kommer hon in i huset? Hur vet hon att man har tappat en tand.” Osv, osv… Ungefär samma frågor som Tomten och Påskharen. Inga problem.

På kvällen när Embla hade fått sin första peng för sin första tand blev hon ledsen för den där häxan hade tagit hennes tand. HENNES mjölktand, som HON tappade. Jag försökte trösta och säga att hon får tillbaka den när hon blir vuxen. Att Tandfén liksom bara ”lånar den”, och håller den i tryggt förvar.

Då tittar Embla på mig och frågar:

”Vad gör hon med alla tänder, egentligen? Det måste bli massor av tänder.”

Svarade bara att ingen som vet vad hon gör med tänderna. Emblas respons var:

”Hon kanske bygger en bro av dem.”

Sen vrider hon sina oskyldiga barnögon fulla med tårar och tittar mig rakt i ögonen och frågar med bestämd röst:

”Vad heter hon?!”

Det blir blankt i mitt huvud. Ja, vad fan ska Tandfén heta? Måste vara något gammeldags, något som även finns på engelska. Jag tappade mina tänder i USA och lärde således att känna Tandfén där.   

Efter en lång stund lyckas jag kläcka ur mig ”Gertrud”.

”Pappa du får se till att Gertrud lämnar tillbaka min tand sen”, säger hon.

Så nu vet all det Tandfén heter Gertrud…

Efter att ha plockat undan barnens tallrikar, glas, torkat av bordet, etc efter middagen igår så gick jag gå uppför trappan för att sätta mig och slöglo på dumburken tillsammans med min fru. Jag hinner knappt sätta mig.

Embla vrålar ”PAPPA, KOM!” Det brukar bara vara tråkiga saker när de frågar efter mig. Typiska saker som att någon har kissa bredvid toastolen, bajsat på sig, hunden kräks, eller andra mindre lustfyllda moment.

Ingen skriker av smärta, vet att barnen tittar på TV där nere. Jag vill inte springa upp och ner för trappan som en jojo så jag vrålar elegant tillbaka. ”KOM HIT.”

Embla vrålar tillbaka. ”DET HAR HÄNT EN GREJ.”

Efter lite vrål fram och tillbaka under någon minut förstår Embla att hon måste gå upp och hämta mig den här gången. Ha, jag är minsann ingen jäkla curlingpappa! Nu får de faktiskt anstränga sig lite.

När hon kommer in i rummet, så frågar jag. ”Vad är det som har hänt?”

”Vi har spillt ut ett glas vatten.” Svarar hon.

Barnen får inte ha vatten inomhus i andra rum än köket och badrummen. Vet inte hur andras barn är men mina ungar har en tendens till att skvätta vätskor överallt, hela tiden.

”Var fick ni vattnet ifrån?” frågar jag på väg ner.

”Mamma hade ett glas som hon glömde på TV-bordet där nere.” Svarar hon.

När jag kommer ner ser jag glaset på sidan, vatten över halva bordet. Vad som är ännu värre är att Björk sitter och tittar på TV. Samtidigt som hon håller ett plastlock till en gammal glassförpackning (som de har pysselgrejer i) över mattan bakom sig. Hon ska liksom fånga upp vattnet, och skydda mattan. Vattnet rinner, eller snarare droppar, fortfarande från bordet. Björk har locket lite snett så det rinner från bordet, via plastlocket, ner på mattan.

Det som slår mig är att ingen av dem har hämtat en handuk från kök eller badrum. Inget hushållspapper har hämtats, inget har torkats upp. Istället var Emblas första respons var att vråla efter pappa. När jag inte kom, vråla lite till. När jag inte kom, trotts upprepade vrål, komma och hämta mig. Björks respons var att fortsätta titta på TV.

Frågan jag ställer mig är varför ingen hämtade papper, en handduk, eller försökte sig på någon form av riktig åtgärd. Svaret svider. CURLING – Pappa fixar det. Så det är officiellt nu, jag är en jävla curlingpappa!

Min fru har länge påstått detta. Själv har jag medgivit att jag skämmer bort barnen lite. Men jag fick lite insikt i problematiken igår. Jag har curlat mina barn så till den milda grad att de inte kan torka upp ett glas utspillt vatten…

http://sv.wikipedia.org/wiki/Curlingf%C3%B6r%C3%A4ldrar

Min bild saknas tydligen i länken ovan…