theian.blogg.se

Hej mina läsare! Ja alla ni tre...

Som pappa har man en speciell roll som försvarare i familjen. Det är något som går rakt in i min reptilhjärna, det bara är så. Min bättre hälft har lite skin på näsan och kan ta hand om sig själv, och jag har därför oftast en (altför?) avslappnad attityd med att försvara henne. Mot mina älskade döttrar är jag däremot lite annorlunda. Jag är en överbeskyddande och curlande pappa.

Det blir inget rysch och pysch, fina klänningar mode och styling. Ungarna brukar få välja själva vad de vill ha på sig. Mina illusioner om jag skulle kunna influera dem i fråga om klädesstil etc förintades för länge sedan. Istället kör jag mer med konceptet ”hel och ren”. Om sanningen ska fram så kan det nog tummas lite på det också.

Att de klättrar i träd slår sig, har blåmärken över hela kroppen och behöver åka in till akuten för att sys /tejpas med jämna intervall är normalt och bara en del av livet. Jag finns därför att trösta, lägga på något kalt och torka tårarna och putta upp dem i trädet igen. Jag försöker uppmuntra mina barn till att klättra, utforska och låter dem göra saker som ofta är lite farliga, något som jag inte tror att den normala hönsmamman gör.

Björk visar sig på styva linjen / ryggstödet på soffan...

För jag är ingen hönsmamma utan en hönspappa. En hönspappa vakar över sina barn som en hök och som vill skydda dem. Jag vill inte skydda dem från att ta för sig av saker och slå sig ibland. Nej, mitt skydd riktar sig mot yttre fiender. En riktig hönspappa lär sina döttrar hur man gör en knytnäve, hur man slår och vart man ska slå för att göra skada. Jag lär ut koncept som.

”Om du känner dig hotad eller om någon är dum -SLÅ FÖRST, SLÅ HÅRT!”

Ja, det kanske inte är så väl pedagogiskt underbyggt. Det kanske rent av är moraliskt förkastligt. Jag blir alltid trött på folk som i Moraltestet (i Chrrister på P3) får frågan om de skulle kunna döda någon.

”Tja det beror väl på. Bla, blä, bla, kanske?”

Hade det gällt att döda för att försvara mina barn skulle jag aldrig tveka. Den där moralfrågan i Christer som handlar om man skulle kasta någon ur en livbåt. (Livbåten rymmer 10 personer, man är 11. Om du inte ”kastar ut någon” dör alla.) Klart jag hade kastat ut både en eller två för att få plats för mina barn! Enligt min uppfattning är det något fel på folk som ens resonerar om att de skulle handla annorlunda.

Hur som helst. I går lagade vi risotto. När jag står och lagar mat upptäcker jag att vi inte har någon Västerbottensost. SUCK! Anna är mest trött och vill inte gå och handla. Jag vill inte heller och står och pysslar med maten, men Embla vill. Embla är 7 ½ år och har aldrig gått och handlat själv. Hon går inte till skolan själv, jag går med henne, varje morgon. Hämtar henne varje eftermiddag. Hon har tjatat, gnatat och gnällt men jag står på mig. Jag tycker att hon är för lite för att gå själv.

Embla börjar tjata nu också. Jag svarar med mitt sedvanlig:

”Nej, jag vill inte det.”

Helt plötsligt tittar Anna på mig ”på det där sättet”. Jag vet i det ögonblicket att jag kommer att förlora diskussionen. Trotts argument som ”Klockan är mycket. Solen håller på att gå ner och det blir mörkt snart. Det är bättre att vi tar det när det är mitt på dagen…”

Alla argument är verkningslösa, inget biter, resistance is futile! Till slut känner jag mig otroligt överbeskyddande. Pengar plockas fram. Telefonnummer skrivs upp på lappar. Mobiltelefoner fixas. Goda råd som att inte följa med någon tjatas in en gång till. Embla lovar att hon ska vara försiktig när hon går över gatan. Etc ,mm, osv…

Anna och jag pysslar med maten då Embla går iväg, stolt och glad. Men jag tittar efter Embla och ser att hon går ”fel väg”. Embla är väldigt förståndig och jag tror att hon planerar på att gå runt hela kvarteret för att kunna använda övergångsstället istället för att bara gå över gatan. Hon försvinner bakom ett hus. Men jag ser henne aldrig komma fram på andra sidan på vägen till Coop!!

Jag står och tittar en stund men blir mer och mer orolig. Till slut kastar jag på mig ytterkläder och cyklar iväg. Kan inte se Embla någonstans. Cyklar till Coop och tillbaka, ingen Embla! Väl hemma försöker vi ringa Embla på mobilen som hon har med sig –inget svar! Hönspappan går igång! Jag plockar på mig mobilen och tar bilen – då kan man täcka ett större område!

Jag kör mot Coop men jag kan inte se henne någonstans. Det börjar bli mörkt. Tankar om barn som blir bortrövade dyker upp i mitt huvud.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=493&artikel=5454820

Då kommer jag på att hon kanske har gått till skolan istället… Det är ju dit vi går, varje dag.

Kör dit samtidigt som jag ringer henne på mobilen och hon svarar! Samtidigt ser jag henne på gatan utanför skolan. Hon verkar glad och lugn, och berättar att hon gick lite fel. När jag berättar för henne att jag plockar upp henne med bilen börjar hon gråta. Säger att hon vill gå själv!

”Spelar ingen roll. Hoppa in i bilen.”

Svarar jag. Samtidigt som jag kör upp bredvid henne med bilen. Det visar sig att Anna fick kontakt med henne via mobilen. Anna och jag pratar lite på telefon och kommer överens om att jag kör henne till Coop och att hon ska gå in och handla själv.

Embla vill inte bara gå in och handla själv. Hon vill gå hem SJÄLV! Jag säger att hon kanske kan få gå hem själv men att jag kanske följer efter henne. Hon ser helt förstörd ut.

”Ring mig då du kommer ut”, manar jag. Jag släpper av henne vid entrén. Jag kör bort ca 50 m och parkerar. Det viktigaste just nu känns som att försöka hålla koll på henne. Samtidigt så vill jag inte skada hennes självförtroende.

Bilar parkerar mellan mig och ingången men jag har ändå full uppsikt på allt som händer. Efter några minuter kommer Embla ut och tittar sig omkring, men hon ser mig inte. Hon går några steg och plockar upp mobilen och ringer mig.

”Ska du följa efter mig nu pappa?” frågar Embla lite sorgset.

”Gå du hem nu, och se dig för” svarar jag.

Jag tittar efter henne då hon rundar hörnet på Coop. Sedan kör jag ut åt andrahållet från parkeringsplatsen kör runt och parkerar på en parkeringsplats vid Folkets hus /biografen i Kristinehamn.

Därifrån kan jag övervaka hennes väg från Coop mot vårt hus. Jag ser henne komma gående, bilen är nedsläckt och hon ser mig inte. Hon går längs kanten på gatan, precis som jag tjatar om. Hoppar lite på isfläckarna. När hon har gått förbi kör jag sakta ut och ser hur hon tittar sig noga omkring innan hon korsar gatan. Då körjag runt kvarteret som en idiot och in på vår tomt, parkerar och skyndar mig in i huset.

En minut senare ser jag hur Embla kommer gående. Hon kommer in stolt som en tupp. Hon har inte förstått att jag har haft koll på henne nästan varje meter på väg hem. Stolt berättar hon otroligt detaljerat om sitt spännande äventyr själv på Coop, och sin vandring hem. Jag vet att barn under andra omständigheter (och med mindre överbeskyddande föräldrar) får göra ”mer själva”.

Själv flög jag utan någon vuxen från Arlanda till San Fransisco som 10 åring med min lillasyster som ansvarsområde. Jag kommer ihåg att det tog en helvetes tid, med två byten (London och Dallas tror jag) med förseningar och inställda flyg. Men min barndom känns så annorlunda. Inga cykelhjälmar, bilbarnstolar och ibland utan säkerhetsbälten i bilar, jag åkte bak på flaket på min fars pick-up på motorvägen och vad då skateboardskydd? Hur fan överlevde vi, men visst blev vi lite knepiga också?

Men det får mig att undra, när ska man börja släppa taget? Hur gamla ska barn vara innan de får gå till skolan själva? Hur mycket kan man lita på en 7 ½ åring?