Alla vi som kommer ihåg 70-talet kommer ihåg fraser som; ”Det här är Cheung-Pung-Do hon är 8 år. Hon har bara en skål ris att äta. Amerikanerna har fört krig i hennes land.” Socialismens vänstervindar blåste hårt över Sverige. De är tillbaka men har annamat kapitalismen och benhård marknadsföring till barn.

Emblas fröken har läst en bok som heter ”Schyssta bananer?”. Så Embla och hennes klass blir översköljd med mycket ”information” om orättvisor i världen. Men idag är allt förpackat i en ny och tjusig Fairtardekostym.

Det föreläses och läses om barnarbete, barnens rättigheter, WHO, och varför Fairtrade är SÅ otroligt bra. Även hennes läxa i läsförståelse denna vecka är signerad Fairtrade.

I läxan får vi lära känna Grace, 11 år, från Ghana. Texten innehåller alla de där fina orden och uttrycken; barnarbete, fattigdom, tvångsarbete, barn som tvingas flytta hemifrån för att arbeta, sjukdom. Ja ni kan föreställa er…

Efter texten kommer också ett par frågor;

”Varför tvingas en del barn att jobba i Ghana?”

”Vad är det som gör att Grace har möjligheten att gå i skolan istället för att jobba?”

Jag gillar inte reklam som läxa åt mitt barn. Det spelar ingen jävla roll hur goda intentionerna är och vart det kommer ifrån. Det finns alltid en hake. Om reklam riktad mot barn på TV är förbjuden varför är den OK som i Fairtrade mundering? I SKOLAN SOM LÄSLÄXA?

Jag är emot all reklam som riktar sig till min barn! Oavsett om det är Philip Morris eller Fairtrade som står bakom den. För Emblas läxa idag handlar inte om utbildning, läsförståelse eller om att förbättra vår värld. Den är bara ren marknadsföring! -För Fairtrade, om Fairtrade, av Fairtrade ingenting annat.

Trotts att LO, SSU och Svenska Kyrkan står bakom Fairtrade är detta marknadsöring idess hårdaste och värsta kapitalistiska anda. Detta genererar intäkter och tar marknadsandelar -inget annat.

Fairtrade organistationen är mycket mer måna om att sälja sitt märke än att förbättra något för någon i tredje världen!

För den som är intresserad så finns Emblas läxa finns på sidan 19 i länken.

http://fairtrade.se/wp-content/uploads/2012/09/Schyssta-bananer-%C3%96vningsmaterial-hemsida.pdf

Indien är en kärnvapenmakt. Har en stor och välmående medelklass. Indien är en faktiskt en riktig stormakt. Indien skiter också fullständigt i sina många fattiga.

Jag har gått och grundat på det länge. Sverige delar ut relativt mycket bidrag genom SIDA och andra organisationer till just Indien. Men det jag funderar på är Sveriges relation med Indien. Hur kommer det sig att vi är så måna om vår relation med just Indien?

Indien har utvecklat sina egna kärnvapen. Vad kostar det? Miljarder antagligen. Det kostar säkert åtskilliga miljoner årligen med tillverkning av plutonium, stridsspetsar och missiler. Det är en faktiskt en gigantisk apparat som kostar ohyggliga belopp.

Under tiden gnäller Svenska freds över att vi exporterar vapen till Indien. Men alla är helt nöjda med att den Indiska regeringen använder sina medel till att utveckla och tillverka kärnvapen, istället för att ta hand om sina egna medborgare? Så nöjda att vi tar hand om deras fattiga och forsätter att sända miljarder i biståndspengar till dem.

Är det bara jag som tycker att vi faktiskt indirekt subventionerar deras kärnvapenprogram? Genom att fortsätta med våra miljarder i bistånd till Indien, fortsätter vi att godkänna systemet. Att Indien inte tar hand om sina fattiga, att de utvecklar kärnvapen, osv.

Har försökt att få en kommentar av Svenska freds. ”Hur de ser på att vi indirekt subventionerar kärnvapenutveckling i en konfliktzon” utan framgång.

Genom att vara ett lågprisland har Indien tagit över en stora delar av Sveriges kemiska industri. Det som ofta kallas för finkemikalier. Även tillverkningen av läkemedel går åt samma håll, att Indien tar över mycket. Genom låga löner vinner man mycket. Men troligen vinner man ännu mer genom att bara släppa ut kemiskt avfall utan att rena det.

För här kommer cruxet. Ett av de stora SIDA projekten handlar om miljö. Sverige betalar pengar för att rensa upp efter just Indiens kemiska industri och läkemedelstillverkning. De som håller på att konkurerar ut oss genom att bara släppa ut sitt avfall, betalar vi för att rensa upp efter.

Är detta verkligen vettig utveckling?

Jamie Oliver gick ut med sin sensation i David Letterman Show i april 2011; vaniljglass innehåller bäverrumpa! Går man ut på nätet så kan man hitta en hel massa olika sidor som påstår att man använder castoreum i mat. Sedan dess har det florerat och liksom levt ett eget liv på internet men det finns inga solida bevis på att bävergäll används i mat idag.

Trots en otrolig sensation, skräck och äckel så kvarstår faktumet. Under 2 ½ år har det inte framkommit en enda matprodukt som faktiskt innehåller castoreum. Hur är detta möjligt? Är det verkligen så att alla recept på vanilj-, jordgubb- och hallonarom är otroligt hemliga? Eller är det snarare så att ingen använder det i mat idag?

Jamie Oliver påstår att man använder bävergäll eftersom det är billigare. Det konstigaste här är att det knappt går att få tag i ett pris på castoreum oil på nätet. Det finns inga stora distributörer av castoreum med rediga priser, som det finns för vanliga kemikalier, tex vanillin. FHA (Fur Harvestors Auction Inc.) köper upp bäverkörtlar och beroende på kvalité så betalar de mellan mellan $ 35-70 / pound. Därefter auktioneras de ut.

Till slut ringde jag en av alla dessa skummisar som faktiskt säljer torkade castoreum körtlar.

http://www.castoreum.com/index-2.html

Jag sa att jag ville tillverka ett pound (ca 500 g castoreum olja). Så hur många glands behövde jag? Han skrattade rätt friskt. Han sa att om jag ville ha ca 100 gram ren castoreum olja så behövde jag nog extrahera ca 5-10 kg torkade bäver körtlar. Priset per pound torkad castoreum körtlar var ca $ 200, beroende på kvalité. Han var också övertygad om att det skulle vara bättre att använda "färskare" körtlar.

Så 100 g castroeum olja kostar mellan $ 1000-2000 och ett kilo skulle således kosta $ 10.000-20.000. Detta bara i råvaror!

Han var också lite nyfiken och undrade vart jag ringde ifrån och vad jag skulle göra med så mycket castoreum olja. När jag berättade att det skulle användas i mat, skrattade han bara. Han hade bara sålt till parfymindustrin tidigare.

Så med ca 110.000 kr / kilo i råvaror verkar det som om priset på rent castoreum oil snabbt börjar närma sig trakterna av guld (280.000 kr /kg) när det har extraherats och säljs i nästa led. Är det bara jag som har svårt att se att det skulle löna sig ekonomiskt att använda bäverrumpa istället för äkta vanilj? Det knasiga i hela diskussionen är att syntetiskt vanillin kostar ca 50 kr / kg.

Till all er som fortfarande tror på bäverrumpa i maten; UPP TILL BEVIS!

Snälla, snälla, snälla ge mig riktiga bevis (inte bara skumma hemsidor och trams) på att en enda matprodukt tillverkad under 2013, i hela världen, innehåller castoreum, förutom snaps…

Castoreum har utan tvivel använts i mat. Jag tror bara inte att det har använts i ”modern tid”. Jag tror definitivt inte att det används idag – 2013 – vilket är vad som påstås.

Ingen har väl kunnat undgå att Matfusket på facebook påstod att det fanns ”bäverröv” i glass, gelehallon, smaksatt vatten mm. Jag såg det och kommenterade att jag inte trodde det och bad om några svenska produkter, förutom snaps, som skulle innehålla castoreum, bävergäll. Naturligtvis fick jag inget svar.

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=428449610597016&set=a.354741321301179.1073741828.354729937968984&type=1&theater

Mannen bakom sidan, David Appelgren, är naturligtvis inte utbildad inom naturvetenskap han är en grafisk designer. Så han har inga som helst problem fixa några bilder eller att blanda ihop castor oil och castoreum -ricin olja och bäverröv för att ta det till hans nivå. Han kanske bara har läst Castor bakar:

http://www.bokia.se/castor-bakar-4317258

en bäver som bakar!  Altså: Barnbok+bäver+bak(röv)+mat= BÄVERRÖV I MAT!!!

Det som kan göra mig så otroligt fascinerad med David och hans gelikar är inte deras totala okunnighet beträffande kemi, biologi och naturvetenskap. Nej, det är deras förmåga att hitta på och skapa rubriker och sälja skräckpropaganda. David har också skrivit en artikel på matfuskets sida som heter ”Välkommen till margarinfabriken”.

https://www.facebook.com/Matfusket?fref=ts

När jag som kemist läser den blir jag bara så trött. Det är så mycket konstigheter! David har verkligen inget begrepp om kemiska reaktioner, hur kemiska processer sker, vad som händer med substanser och reagens i reaktioner, eller ens kemisk nomenklatur för den delen. Han vet ingenting om kemi helt enkelt. Trotts detta kommer han fram till att det finns bensin i margarin!

Men då slår det mig, detta har jag läst tidigare! Jag känner tom igen formuleringarna. Den gode David har kört lite copy-paste… En snabb titt på källorna ”mer läsning” och överst finns den:

http://www.rikareliv.info/Hur%20tillverkas%20margarin.htm

En artikel skriven av Gunnar Lindgren. Som vanligt i vårt samhälle så är det de utan kompetens som lyckas förmedla sitt budskap!

Jag har träffat Gunnar Lindgren. En riktig ”jag vet bäst idiot” med en otrolig förmåga att sälja sitt kvacksalveri. Han har dessutom gjort det så bra att han utan någon utbildning eller egentlig kunskap om kemi har lyckats bli debattör och miljöforskare. Miljö”forskare”, trots att han aldrig någonsin egentligen har forskat i ämnet. Han har i alla fall aldrig publicerat sina alster i vetenskapliga tidskrifter som är ”peer reviewed”, vilket brukar vara ett kriterium. Gunnar kan inte heller kemi. Han är civilingenjör men är jazzlärare och lektor i musik vid Göteborgs Universitet (GU).

Visst har Gunnar fått mycket kritik. Trotts detta tror jag att han undervisade inom miljö vid GU. Men hans budskap går hem i stugorna. Och titta på David. Hans facebooksida Matfusket har nu över 60.000 gilla markeringar. Ihopskrapade genom att kasta ut artiklar utan någon egentlig substans. Med 60 sekunders youtube klipp på Jamie Oliver hos David Letterman, eller bluff-forskaren Gunnar Lindgren som källor har han gjort succé. Naturligtvis med påståenden helt gripna ur intet.

Jag har inga tvivel om att David kommer att få otrolig PR av allt detta och hans karriär kommer att få en riktig boost. Det är detta som gör mig så galen. Hur idioter utan kunskap lyckas, och kommer att lyckas, göra karriärer av total inkompetens. Själv tycker jag att jag besitter en viss kompetens inom naturvetenskap generellt med lite spets i kemi men kan trotts detta inte ens skaffa mig ett jobb som labbassistent… 

Rock n’ Roll fika som fortfarande under utprovning. Mängden mjölk skulle nog behöva reduceras om man vill ha lite torrare muffins i mitten. Receptet är dock en variation av Devil’s food cake…

Ingredienser för muffins:

100 g mjukt smör

1,5 dl brun farin (strö)

0,5 dl mörk sirap

1 tsk olja

2 ägg, vita och gula separerade

2,5 dl mjölk

2,5 dl mjöl

0.75 dl kakaopulver

2 tsk bakpulver

0,5 tsk vaniljsocker

0,75 tsk malen ingefära – eller kanske ngt annat som också ger lite sting

1 nypa salt

100 g 70% choklad, försiktigt smält

Vispa smör, socker och sirap krämigt. Vispa ner olja och äggulor till en smetig ”kräm”. Blanda mjöl, kakao, vaniljsocker, bakpulver, ingefära och salt i en bunke. Rör ihop smör-socker-krämen med mjöl-kakao-blandningen, blanda ner mjölken. Blanda ner den smälta chokladen och mjölken. Vispa äggvitorna hårt och rör ner dem med viss försiktighet.

 

 

Kluta ut smeten i dubbla muffinsformar och grädda mitt i ugnen ca 10 min på 225 °C.

Muffinsarna ska sjunka ihop lite – perfekt att gegga på lite ”frosting”.

Frosting:

50 g 70 % mörk choklad

50-100 ml grädde.

Koka upp grädde vispa ner chokladen. Låt svalna lite och lägg på muffinsarna…

Gott! Om man nu gillar choklad.

Jag fick äppelpressen och rivaren i onsdags. Lyckades i pressa ut en 22 liter Transparente blanche must på en eftermiddag, och ett par timmar på kvällen, trotts enormt med strul.

Att plocka sommaräpplen lite i förväg och låta dem mogna i källaren var en dålig idé. Det är möjligt att man kanske får upp sockerhalten en smula. I gengäld blir de mjöliga och när man pressar dem får man bara ut lite must i början. När man sedan tar i för att få ut mera kommer det bara ut en massa smet/mos. Så av 17 kg Sävstaholm fick jag ut ca 2 liter must/mos. Fattade ingenting.

Som ska rivas.

Och pressas i den fastskruvade pressen.

För att bli lite must.

Har blivit bättre och bättre. Av drygt 10 kg nyskördade Transparente blanche eller Sävtsaholm får jag ut ca 4-5 liter must. Dock tar det på krafterna. Trotts att jag är hyggligt i form får jag ordentligt med träningsvärk. Värsta core träningen för mage och rygg, armar och baksidan av låren fick sitt också.

23 Liter must av Transparante blanche i källaren svavlades och fick stå 48 timmar på vädring. Trotts en liten stickande doft hade jag ner ädeljästen. Skakade ordentligt, ville ju få med allt, skruvade loss korken. Det var ett rejält övertryck och lyckade få jäst precis överallt. Undrades hur mycket jäst som jag fick ner i tunnan och inte på golv, väggar och mig. Nu några dagar senare verkar det ha kommit igång i alla fall.

Har ympat den andra jästunnan (ca 5 liter Transparante Blanche, 4 liter okänd och ca 12 liter Sävstaholm) med 2,5 liter från den första. Pallade inte med att svavla enligt alla konstens regler så vi får väl se hur det blir. Dessutom var jag enormt noga med hygien med musten för den första tunnan. Sen blev lite sisådär med den andra tunnan.

Hydrometern visade på 48 på TB, och 52 på blandningen så den slutliga alkoholhalten bör bli 6.9 % och 7.4 %, om jag har räknat rätt. Det beror naturligtvis även om den jäser ut ordentligt och om det ska efterjäsas för att kolsyra.

Så några hundra kilo senare är jag väldigt trött på att plocka äpplen. Kul att ha skördat, rivigt och pressat sina egna äpplen. Intressant också att se hur cidern kommer att smaka. Nu undrar jag bara vad jag ska göra med resten av alla äpplen…

När terminen börjar och barnen har gått ungefär två veckor brukar sjukdomarna komma. Det brukar inte vara om vi blir sjuka, utan hur sjuka. Men inte i år. Det måste vara alla äpplen som vi på olika sätt har tryck i oss! Nåja förkylningarna kommer att dyka upp, det är bara en fråga om tid och statistik.

Embla börjar bli stor. Snart kommer brytningen där man slutar leva i en magisk värld med Tomten och Påskharen. Jag är ju Påskharen (äggjakt och godisägg) Tomten (kommer varje år och lämnar presenter personligen iförd tomtemask) och Tandfén (lägger en 20:a under glaset med tanden i).

Personligen tycker jag att det är jobbigt att ljuga för mina barn. Samtidigt är det roligt att få skapa en värld med magi och fantasifulla figurer. Den är oskuldsfull och så otroligt skör. Det är just deras tillit som man utnyttjar och missbrukar.

Jag känner ofta att gör mina barn en björntjänst som målar upp världen i ett rosa skimmer. Jag borde visa dem hur den ser ut på riktigt för att förbereda dem. Deras oskyldiga tillitsfulla värld måste dessutom krossas så småningom.

Värst tycker jag att det är med Tomten. Denna mytomspunna legend som far världen över och dränker världen i presenter. Som en go o glad trevlighets fascist med Nissar som slavarbetare.

Påskharen är lite bättre. En skum fillur som smyger in i huset och stjäl alla äggen som vi har suttit och målat. Tar ut dem i trädgården och gömmer dem. Dessutom la han till ett par färgglada ägg. Björk och Embla önskar sig, ”beställer”, påskägg i olika färger med godis i. Vad han gör resten av året är det ingen som vet.

Min personliga favorit är Tandfen. Suspekt äldre dam med en obotlig fetisch för mjöltänder. Tandfén är just nu en frekvent gäst i vårt hus. Embla tappar tänder till höger och vänster i en rasande fart.

Eftersom det är jag som ”känner” hela gänget av dessa mytomspunna väsen så är det även jag som får svara på alla frågor. Embla blir äldre och frågorna för Tandfén blir jobbigare. Och det blir så många frågor:

” Hur lärde du känna Tandfén? Hur ser hon ut? Hur kommer hon in i huset? Hur vet hon att man har tappat en tand.” Osv, osv… Ungefär samma frågor som Tomten och Påskharen. Inga problem.

På kvällen när Embla hade fått sin första peng för sin första tand blev hon ledsen för den där häxan hade tagit hennes tand. HENNES mjölktand, som HON tappade. Jag försökte trösta och säga att hon får tillbaka den när hon blir vuxen. Att Tandfén liksom bara ”lånar den”, och håller den i tryggt förvar.

Då tittar Embla på mig och frågar:

”Vad gör hon med alla tänder, egentligen? Det måste bli massor av tänder.”

Svarade bara att ingen som vet vad hon gör med tänderna. Emblas respons var:

”Hon kanske bygger en bro av dem.”

Sen vrider hon sina oskyldiga barnögon fulla med tårar och tittar mig rakt i ögonen och frågar med bestämd röst:

”Vad heter hon?!”

Det blir blankt i mitt huvud. Ja, vad fan ska Tandfén heta? Måste vara något gammeldags, något som även finns på engelska. Jag tappade mina tänder i USA och lärde således att känna Tandfén där.   

Efter en lång stund lyckas jag kläcka ur mig ”Gertrud”.

”Pappa du får se till att Gertrud lämnar tillbaka min tand sen”, säger hon.

Så nu vet all det Tandfén heter Gertrud…

Det är inte den 13:e och inte måndag. 

Gick upp tidigt för att få lite lugn och ro för att skriva ansökningar. Bryggkaffet slut. Inga problem tar fram min la Pavoni. Gott med en espresso på morgonen istället. Espressomaskinen pajjar! Det är inget enkelt och den behöver skruvas isär...

Efter 15 min dyker Björk upp. Ingen ro att skriva ansökningar, eller laga espressomaskiner.

Anna ska starta bilen för att köra Embla till en kompis – batteriet dött, de får cykla över halva stan istället. Jag städar ur bagageluckan för att komma åt batteriet.

Dagens mål -sätta upptaklister!? Städar undan ungarnas leksaker på golvet först. Svär över hur krokigt vårt hus är!

Under tiden som jag sätter upp lister, ska Anna iväg med hästen. Nu behöver hon verkligen bilen. Sluta upp med listerna, sätta i batteriet och baxa ut transporten. Synd omAnna att jag glömde vinterdäcken som låg kvar i transporten...

Fixar den rinnande på toaletten i källaren! När jag sätter på vattnet börjar det läcka det från avstängningskranen istället. Toaletten forsätter att rinna.

Det står disk överallt i köket. Har inte plockat undan som vanligt, har ju gjort så mycket annat skit idag. Tömmer diskmaskinen och börjar lasta in disk den övre hyllan i diskmaskinen. Hylljäveln släpper då den blir full med disk!

Nu skiter jag i allt detta! Lämnar allt som det är och drar iväg med Björk till biblioteket och lekparken, trevligt. Kommer hem och möts, förutom av Sixten och disken, av sopor överallt. Sixten har då dragit ut soporna och spridigt ut dem i köket och vardagsrummet.

Under tiden som jag håller på att plocka sopor kommer Embla hem och Linas mamma tittar storögt in i köket och hur det ser ut i vårt kök. Disk tamejtusan överallt; bord, diskbänk och naturligtvis golvet där det varvas med sopor. Embla har i alla fall haft det kul med Lina.

Några minuter senare ringer Anna. Hon är på väg hem och ska ta med sig Björk till sin första ridlektion. Men hon kan inte stänga av bilen. Hitta alla hästkläder till Björk, trycka i henne en macka och under skrik o gap klä på henne. Samtidigt som Anna ringer och säger att hon är stressad över att stå utanför huset med hästen i transporten och bilen på tomgång…

Efter att ha sågat fel 5 ggr konstaterat att vinklarna i vår lilla utbuktning på huset inte är 60 grader som jag antog. Nu när jag inte lyckas hitta en gradskiva ger jag upp med huspysslet.

För att summera dagen:

Jag har sabbat espressomaskinen

Förstört avstängningskranen till toaletten i källaren.

Vandaliserat diskmaskinen

Skadat porslin och glas.

Skitat ner halva huset.

Fick Emblas kompis Linas mamma tro att vi bor i en svinstia.

Skrek på min dotter och gjorde så att hon blev ledsen.

Förstört lika mycket taklist som jag har satt upp.

Men jag har lyckats städa ur bagageluckan!

Så nu är det dags att städa klart köket och laga diskmaskinen så att jag kan stoppa in disken och börja laga mat.

 Tyvärr är inte dagen slut ännu och jag vill inte veta vad mer som kan hända. Skulle bara ha gått och lagt mig igen när jag upptäckte att bryggkaffet var slut!

Livet här i Kristinehamn rullar på i sitt sävliga tempo. Ingen har direkt bråttom någonstans. ALLT går i ultrarapid. Om man så ska handla på ICA Maxi så går det trögt. Ännu värre är det att handla på Coop Forum. Faktiskt så är det lite av en antropologisk expedition att bege sig till Coop Forum i Kristinehamn. Redan innan man kommer in i Coop Forum så slås man av avsaknaden utav jäkt och hets, för alla normala Kristinehamnare vill säga. Som en rabies smittad råtta på crack i en väldigt liten bur blir jag mest frustrerad, irriterad och stressad över att allt tar så otroligt låååång tid...

I Kristinehamn är det inte en ovanlig företeelse att folk sitter kvar i bilen och väntar. När jag stressar över parkeringsplatsen släpandes på en yr hund som flänger runt i sitt koppel och barn slåss med varandra noterar jag ofta folk som sitter i en bil. Ofta läsandes en tidning, eller så –ja, jag har ingen aning om vad de gör. Men folk går helt enkelt in och handlar medan deras respektive är kvar i den parkerade bilen. Detta är kanske inte förvånande om man bara snabbt ska in och vända men kom ihåg att inget går snabbt här i Värmland. Och Coop Forum är en slags sävlighetens Mecka där allt garanterat tar låång tid.

Jag knyter fast Sixten vid ett stuprör för att stå och yla och gnöla mot alla förbipasserande. Noterar man den vanliga ”trängseln” för gå in. Coop har nämligen en stor tvåvingad automatisk karuselldörr, eller som jag brukar kalla den ZOMBIESNURRAN! Ja, i ärlighetens namn vet jag inte om den går långsammare än vanliga roterande dörrar men det upplevs onekligen så. Jag misstänker att den är nedtrimmad. Det är så fiffigt konstruerat och arrangerat att den faktiskt klarar av att kreera en kö utav bara en enda enkel individ.

Utöver detta är den anpassad för att den mest stapplande, halta, lytta och motoriskt dysfunktionella ska kunna hinna ta sig igenom. Det får till följd att även den något långsamme, stressfria, rollatorframskjutande pensionären drastiskt behöver slå av på sin sengångarhastighet ner till något som mest kan jämföras med tempot hos en överkörd snigel.

Väl inne i snurran tar man långsamma små kliv. Troligen är detta väl genomtänkt så att man ska acklimatiseras till tempot, eller rättare avsaknaden av tempo. Man ska helt enkelt zombiefieras för att komma i stämning och harmoni med atmosfären inuti! Zombiesnurran är så långsam att även Kristinehamnsborna själva ofta försöka ”smita in” i den lite, lite för sent. Detta mina vänner bestraffas obönhörligen med det klassiska dova dunket när den stannar. Med ett till dunk så startar den igen efter ca 3 sekunder, så lååååångsamt.

Tyvärr fungerar inte zombiefierings processen på mig. Ännu värre är att den har en direkt motsatt inverkan på genetiska avkomma. Den rent av speedar ungarna som ett nytt hysteriskt uppåttjack. Det är händer något speciellt med mina gnälliga barn som knappt kan gå 10 m själva eller ens klarar av att ta sig ur vagnen för egen maskin. Så fort man saktar ner vagnen vid zombiesnurran så kastar de sig ur vagnen på en hundradels sekund. Sedan ska det SPRINGAS! Med fördel vrålandes ”SJÄLV!”

Egentligen kommer detta knappast som någon överraskning. Alla föräldrar vet att små, slutna spegel/glas försedda utrymmen är speciellt lekdesignade för barn.[1] Troligen av någon übersadist från det forna tredje riket. Jag kan se mannen framför mig utbristandes:

”Jaa, ich bist torterare åt SS och trivs med det. Men min verkliga passion undt mitt arv till eftervärlden kommer att plåga menschen i tusentals jahren. MUAH, HA, HA, HA!”

Eftersom dörrarna roterar så långsamt har barnen gott om tid att utforska alla tänkbara delar. Golvet som har djupa cirkulära skrapmärken efter grus är nästan hypnotiska och oemotståndliga för små barnfingrar. Den klassiska leken springa runt, runt, runt och runt är ju alltid kul var det än är och den passar särdeles utmärkt i trånga utrymmen. Bäst är ju allt detta i kombination med att gå nära/peta på väggarna (det blir ju så fina märken efter fingrar på glas) varvid hela jävla snurran stannar!

Barnen uppskattar verkligen pausen eftersom det ger dem längre tid i denna utav satan konstruerade och uppbyggda pedagogiska lekmiljö. Man får extra tid att hitta på något mera. I den alltid lika populära och tillfredsställande leken ”frustrera pappa/mamma” kan man ibland behöva ytterligare tid för att få fram den där blodådran i pannan, eller göra något en gång till innan förälderns ansikte skiftar färg till där fiiiiina blåröda nyansen.

I ärlighetens namn så finns det faktiskt något som jag tror ska vara en speciell handikappingång vid sidan om. Men om man någonsin har försökt använda den med barnvagn, vilda, skrikande ungar och en hund som står och ylar utanför så upptäcker man snart att det nog är omöjligt för en normal rullstolsbunden individ att faktiskt ta sig in den vägen. Orkar bara inte beskriva den och alla konstruktionsmissar med den just nu. Den är ett eget kapitel för sig…

Efter vad som upplevs som en halv eon (ca 15 -25 sekunder beroende på hur många ”oavsiktliga” stopp det blir) i zombiesnurran slussas man slutligen ut i en korridor, lobby eller vad man nu ska benämna det. Coop härbärgerar nämligen flera affärer och är ett slags semishoppingcentrum.

De lyxiga och inbjudande butikerna i detta sävlighetens och kvasisocialistiska offerplats till Mammon är:

affection och manssion Två affärer i en butik (en allt ofta förekommande trend här i trakten) som specialiserar sig på kosmetika och köksattiraljer.

Papaya Kök och Café En något udda lunchrestaurang som inte verkar utlova några positiva gastronomiska upplevelser.

Team Sportia i samarbete med Arvids Cykel & Mopedservice Sportbutik som har ”merge:at” med en cykelaffär (två affärer i ett konceptet).

Kronans droghandel Ett nyöppnat apotek vars personal ännu inte har uppnått riktigt samma liknöjdhet som övriga butiker.

Ska uppdatera med bilder och forsättning senare...

En idé som jag fick. Jag vet vilka som skulle passa mig som sponsorer Rogain, Viagra, nicorette, allehanda sportprylar, sprit, öl, vin, turbojäst, aktivt kol, verktyg, snus, etc, osv... Sånt som kan tänkas ingå i en medelålders gubbes liv.  Vad gör man? Man Googlar det. Även om det är barnkläder så vadå? Gratis är gott.

Då dyker det upp

www.tourn.se

Någon skum sida där de erbjuder sponsorer till bloggare. Varför inte. Detta måste jag pröva! Vad kan tänkas passa min blogg? Fyller i att min blogg handlar om övrigt, har under 500 läsare / månad, och att jag är en arbetslös hemmapappa, diskbänksrealism, bla, bla, bla. Ja, ni fattar.

Jag antar att detta processas och kommer att ta lite tid. Men nix, direkt på följande sida dyker det upp.

Du har blivit sponsrad av minbeauty.se

Du och din blogg har blivit sponsrad av minbeauty.se som är en webbutik som fokuserar helt och hållet på lösögonfransar av högsta kvalité som ser väldigt naturliga ut, till ett bra och billigt pris.

minbeauty.se vill erbjuda alla dina läsare 15% rabatt på deras produkter genom att de använder rabattkoden"bloggläsare" som du får ge ut till dom i ditt blogginlägg.

Som tack för att du skrivit om minbeauty.se så får du själv en personlig rabattkod på 60% på deras lösögonfransar.

Så alla mina kära läsare nu har ni ett hett erbjudande på lösögonfransar! 

Har du en blogg som behöver en skum sponsor, eller bara vill prova på vad just du kan göra reklam för?

www.tourn.se/bloggare/

Kanske inte mycket till sponsring, men det gav mig ett gott skratt.

Efter att ha plockat undan barnens tallrikar, glas, torkat av bordet, etc efter middagen igår så gick jag gå uppför trappan för att sätta mig och slöglo på dumburken tillsammans med min fru. Jag hinner knappt sätta mig.

Embla vrålar ”PAPPA, KOM!” Det brukar bara vara tråkiga saker när de frågar efter mig. Typiska saker som att någon har kissa bredvid toastolen, bajsat på sig, hunden kräks, eller andra mindre lustfyllda moment.

Ingen skriker av smärta, vet att barnen tittar på TV där nere. Jag vill inte springa upp och ner för trappan som en jojo så jag vrålar elegant tillbaka. ”KOM HIT.”

Embla vrålar tillbaka. ”DET HAR HÄNT EN GREJ.”

Efter lite vrål fram och tillbaka under någon minut förstår Embla att hon måste gå upp och hämta mig den här gången. Ha, jag är minsann ingen jäkla curlingpappa! Nu får de faktiskt anstränga sig lite.

När hon kommer in i rummet, så frågar jag. ”Vad är det som har hänt?”

”Vi har spillt ut ett glas vatten.” Svarar hon.

Barnen får inte ha vatten inomhus i andra rum än köket och badrummen. Vet inte hur andras barn är men mina ungar har en tendens till att skvätta vätskor överallt, hela tiden.

”Var fick ni vattnet ifrån?” frågar jag på väg ner.

”Mamma hade ett glas som hon glömde på TV-bordet där nere.” Svarar hon.

När jag kommer ner ser jag glaset på sidan, vatten över halva bordet. Vad som är ännu värre är att Björk sitter och tittar på TV. Samtidigt som hon håller ett plastlock till en gammal glassförpackning (som de har pysselgrejer i) över mattan bakom sig. Hon ska liksom fånga upp vattnet, och skydda mattan. Vattnet rinner, eller snarare droppar, fortfarande från bordet. Björk har locket lite snett så det rinner från bordet, via plastlocket, ner på mattan.

Det som slår mig är att ingen av dem har hämtat en handuk från kök eller badrum. Inget hushållspapper har hämtats, inget har torkats upp. Istället var Emblas första respons var att vråla efter pappa. När jag inte kom, vråla lite till. När jag inte kom, trotts upprepade vrål, komma och hämta mig. Björks respons var att fortsätta titta på TV.

Frågan jag ställer mig är varför ingen hämtade papper, en handduk, eller försökte sig på någon form av riktig åtgärd. Svaret svider. CURLING – Pappa fixar det. Så det är officiellt nu, jag är en jävla curlingpappa!

Min fru har länge påstått detta. Själv har jag medgivit att jag skämmer bort barnen lite. Men jag fick lite insikt i problematiken igår. Jag har curlat mina barn så till den milda grad att de inte kan torka upp ett glas utspillt vatten…

http://sv.wikipedia.org/wiki/Curlingf%C3%B6r%C3%A4ldrar

Min bild saknas tydligen i länken ovan…

Vår trädgård är gammal och uppvuxen. Vi har inga problem med att våran häck inte växer eller är lite gles. Istället så utnyttjas motorsåg för att trimma på bersåer och det växer ett lönnträd på sju meter i häcken. Vi har 5 gamla och stora äppelträd i trädgården. Vackra, fantastiska som vi klipper vattenskott och trimmar varje år. Tyvärr gör vi inte så mycket mer. Vi kartgallrar inte och planerna på att ympa in andra sorter på våren blir aldrig av.

Varenda år får vi så otroligt mycket frukt, hundratals kilo. I stort sett allt slutar som fallfrukt. Det är ett ryggknäckande arbete att plocka upp allt, lägga det i påsar (skottkärran blir snabbt full) och köra det till tippen. Det går inte att bara låta det ligga. Gräsklipparen kommer inte över/genom, det börjar ruttna och lukta och man halkar omkring i geggan. Dessutom så blir det stora döda och kala fläckar i gräsmattan där högarna av fallfrukt har legat.

Vi har en stor hylla i källaren med gamla äppelkorgar där man ska spara äpplen. Varenda år tänker jag att i år ska det plockas, frukten ska viras in i tidningspapper och förvaras i äppelhyllan. Så att vi har äpplen till mellanmål åt tjejerna. Av äpplen ska det dessutom bli ; äppelpaj, äppelmos, torkade äppelskivor, must och cider.   

Men hela äppelsäsongen liksom tar mig på sängen varje år. Helt plötsligt står jag, bokstavligen, med äpplen upp till anklarna. En och annan paj brukar det blir men det är också allt. Inga äpplen i källaren, ingen äppelmos, inga torkade äppelringar, ingen must och ingen cider. Det enda som händer är att jag går och svär över all fallfrukt som jag plockar för att kunna klippa gräset. Jag muttrar sedan ilsket när jag lastar transporten halvruttna äpplen och fortsätter att säga fula ord när jag lastar ur den då stinkande, rinniga äppelsörjan på tippen.

I år ska det ska det bli annorlunda. Jag tänker investera i en äppelrivare/kross och en fruktpress. Nu jäklar ska det pressas äpplen, mustas eller vad det nu heter. Framförallt ska jag göra torr och god cider. På Franskt eller Engelskt manér inte som den söta och sliskiga cidern som vi vanligtvis hittar här hemma.

Men för att göra detta behöver jag en äppelrivare och en fruktpress. Vet inte riktigt vad jag behöver och vilka storlekar som blir bra. Jag har funnit ett bolag i Ungern som verkar producera mycket utav det som finns till salu. Jag har skrivit ett email till dem och undras om de kan tänka sig sälja till en privatperson. Grejerna säljs också tex via Ulriksdals trädgård i Kivk.

http://www.edafos.se/tradgard/butik/fruktpress.asp

Men som vanligt är det otroligt dyrt i Sverige, jämfört med tex Storbritannien. Jämförelsevis så är Hibbit mycket billigare.

http://www.hibbitt.co.uk/products.php?cat=96

Det skiljer nästan halva priset 4.900 Skr mot £ 275. Vet inte vad frakten kostar, men jag har svårt att se att det motsvarar nästan halva priset

Tyvärr stannar förädlingen på cider stadiet. Jag är en klippa på att destillera men det blir tyvärr ingen förfining av cidern till ”Calvados”. Förutom avsaknaden av en fin liten ”pot still” i koppar, så är det högst olagligt at bränna hemma föreget bruk. Men man kan väl alltid få drömma...

Tja, det beror ju lite på. Nu under sommar går det ingen nöd på mig. Anna är hemma och solen gassar. Just nu är det ett lyxliv att var hemma med sina barn! 

Vaknade senare än vanligt i förrgår och skulle skynda mig iväg och simma. Så efter att ha gått ut med Sixten, fixat disken och utfodrat ungarna stack jag iväg. Även om det inte brukar vara någon direkt trängsel på badhuset i Kristinehamn så kändes det rätt märkligt att var helt själv där.

Det gick fruktansvärt tungt att simma, var beredd på sluta efter 15 min. Då slog det mig, glömt att äta frukost. Tog det lite lugnare. Fick mig att fundera om jag verkligen ska ställa upp i Ferlindoppet på lördag. Open water 1300 m motströms. Dessutom ingår den i ”open water trophy” så eliten kommer att vara där. Kalla mig mesig men jag vill inte ställa upp i ett elitlopp och komma sist, totalt utklassad.

Var helt utpumpad resten av dagen. Det var länge sedan jag blev så utmattad av att simma. Eftersom jag var helt själv i omklädningsrummet kunde jag trotsa min självmedvetenhet och ta ett foto på mig i badbyxor. Det känns lite knepigt att ”visa upp mig” så här.

Naturligtvis så bestämde vi att åka ut i skogen för att leta efter lite vildhallon. Det var över 25 C i skuggan, vet inte vad Anna och jag tänkte på. Hittade inte mycket hallon eller kantareller men lite blåbär blev det. Det var varmt och svettigt. Ungarna höll på att dö efter 2,5 km så sista 300 m blev lite tjatiga.

”Jag dööör! Jag vill åka hem. Jag måste dricka. Är vi inte framme snart?” Osv, osv. Det är förvånande hur lång några hundra meter blir med övervarma, gnälliga barn som verkligen kan dra benen efter sig. Förutom de sista metrarna var det väldigt trevligt. Vi såg tordyvlar, blåvingar och en för mig ny liten fjäril.

Naturligtvis kände vi mygg, knott och rödmyror som alla tyckte att vi skulle bli offer för deras hemska bett!

När vi kom hem stack Anna iväg till hästen. Jag tog hand om ungarna och slötittade efter lite jobb. Inte mycket ute nu under sommaren. När Anna kom hem fixade vi lite käk.

Naturligtvis blev det vaniljglass med blåbär till efterätt.

Sedan var det tandborstning och läggdags för tjejerna. Anna och jag tittade lite på TV innan det var dags för mig att lägga mig och porrsurfa Gore Tex jackor. I Storbritannien har de nämligen utförsäljning på förra årets modeller.

Som exempel; Patagonia Super Alpine kostar i Sverige ca 6000, i Storbritannien på rean ca 3000, inklusive frakt. Jag förstår inte att det är så stor skillnad i pris. Högre löner och lägre skatt tror jag inte är hela sanningen. Och ja, den är gjord så att man kan få in sin fina gula KONG klätterhjälm under luvan…

Fick idag tillbaka lite klättergrejer, rep, karbinhakar, broms, klätterhjälm, slingor och selar som har varit utlånade en stund. Blev sugen på att klättra. Tyvärr var allt fuktigt och stank av mögel så de behöver nog tvättas. Något annat som behöver dammas av lite är min inställning.

OK att vara arbetslös suger och att inte kunna släppa nikotinet är tröttsamt. Men mina problem är inte särskilt stora när jag ransakar mig själv. Dessutom finns det mycket värre saker att vara beroende av. Framförallt tänker jag inte låta det förstöra mitt liv. Slut med självömkan, navelskåderi och patetiskt gnäll. Istället är det dags att hitta nya utmaningar och äventyr.

Nu när jag faktiskt har lärt mig frisim någorlunda behöver jag ett nytt mål. Har flera funderingar men Stockholm marathon väger tungt. Vet dock inte vilka tider som är realistiska för mig att uppnå ännu. Oavsett ambitionsnivå så måste jag börja springa nu, jag är 44, gammal rökare och har varit för passiv i många år. Jag försöker att logga min träning på funbeat om någon är intresserad av att titta eller adda mig. Att träna inför ett maraton ger dessutom en bra grund för mycket annat.

Jag har alltid varit svag för bergsbestigning och Mont Blanc (4810 m) lockar. Kräver lite klättring och alpinism samt att man behöver vänja sig vid höjden för att slippa höjdsjuka. Andra toppar som Kilimanjaro (5892 m) eller Elbrus (5642 m) är mindre tekniska, ”bara att knata upp”, men tar längre tid att bestiga. Drygt en vecka jämfört med 4-5 dagar för Mont Blanc. Världens 6:e högsta topp, Cho Oyu (8201 m), ska också vara ”enkelt” att bestiga. Men det tar å andra sidan bortåt 40 dagar. Jag bara antar att inga av de 14 topparna över 8000m är enkla. Om man bestiger Cho Oyu blir man ”godkänd” för expeditioner av Mount Everest.

Det blir en även en fråga om budget. Kebnekaise klarar man nog under 5kKr, Mont Blanc 10-15kKr och Kilimanjaro 20-30 kKr. Medans ”full-service” av Cho Oyu kostar dryga hundratusen. Resan dit och utrustning tror jag inte är inkluderade utan det är sherpor, jakar, proviant, mm, som ingår.

Så om någon känner för en utmaning; Stockholm marathon, Kebnekaise med kamvandring mellan syd och nordtopp, Mont Blanc, eller har en utmaning på lager så är det bara att höra av sig.

När jag berättar för människor, som inte bor i Värmland, utbrister de ofta.

”Gud vad skönt att slippa all stress.”

Jag håller inte med… Jag vet inte om det är jag som är en tidsoptimist som lätt blir stressad när allt tar längre tid än planerat. Det kanske helt enkelt är så att jag alltid är lite stressad, eller bara gillar lite stress.

I Stockholm, Köpenhamn, Uppsala, Lund eller tom Eskilstuna så finns det en puls. Saker händer, det går undan. Tempot här kan man nog bäst beskriva som ”koma”. Värmland är lite som Norrland ur många aspekter, tempot är bara en.Andra skillnader som jag har noterat mellan övriga välden och här är exempelvis är att rulltrapporna i Stockholm går nästan dubbelt så snabbt som här i Värmland. Dessutom är det normalt att man GÅR i rulltrapporna i Stockholm, något som aldrig har observerats här.

Låt mig exemplifiera med en liten berättelse ur mina Värmlandsarkiv.  

Det hela utspelade sig under vintern när jag veckopendlade till Stockholm. Jag lämnade aldrig på skola eller dagis något som jag, tro det eller ej, verkligen saknade. Den här speciella måndags morgonen skulle jag för en gångs skull utföra hela morgoncirkus rutinen. Jag skulle prata lite med dagispersonalen. Säga hej då tillbarnen i lugn och ro. Uppleva hela morgonvardagen. Björk skulle till dagis, Embla till förskolan och Sixten skulle levereras till hunddagis för att jag sedan skulle ta tåget till Stockholm.

Det var vinter och allt gick inte helt enligt planerna. Bara att få på ungarna kläderna tog en otrolig tid. Innan jag ens hade kommit ut ur ytterdörren var jag sen. Till min fasa inser jag att det har snöat! SKIT! Behöver ju stå på lite om jag ska hinna! Startar bilen. Av med snön, skrapar lite rutor. Att få fast Björk i sin barnstol placerad i baksätet på en 2-dörrars Nissan Micra med alla vinterkläder, overaller och skit samtidigt som jag försökte hålla koll på hunden var varken lätt eller snabbt.

När jag väl kör ut från gården Har redan börjat få upp hög kortison och adrenalin nivåer, STRESS. För att lämna av mina älskade familjemedlemmar behövde jag köra runt halva staden. För att sedan köra tvärs över hela Kristinehamn för att lämna Sixten på hunddagis. Därefter behövde jag köra tillbaka tvärs genom hela Kristinehamn (alternativt ta motorvägen runt) för att till slut ta tåget från stationen som ligger 200 m från vårat hus.

Första stopp är Björk. Sladdstannar på fel sidan av vägen. Tråcklar ut Björk från bilstolen i baksätet. Springer in med henne på dagis. ”Kastar in henne”. Sa till personalen i förbifarten att jag inte hade tid att prata, måste med tåget. Springer tillbaka till bilen. Gör en ful-U-sväng på gatan över trottoarer och snödrivor. Kör mot Emblas förskola frustrerad över folk som kör långsamt som sniglar. Nitar vid Emblas skola. Pussar och kramar henne i bilen.

"Hon kan gå in själv." Tänkte jag.

Körde sedan iväg mot hunddagis och hamnade bakom plogbilen… Jag vet att alla storstadsbor alltid klagar på att det tar sån tid att få vägarna plogade, men här i Kristinehamn så är en hel armada ute och plogar så fort minsta snöflinga visar sig. Det hade säkert fallit 3 cm snö så alla med en traktor, hjullastare eller liknande (vilket är förvånansvärt många, verkar vara nära hälften av alla här i trakten) var ute och plogade. Det gick inte att köra om, det var bara att ta det lugnt. Fokusera på att andas… Till slut kunde jag köra förbi och stod på lite. Men tidsförlusten var bedrövande stor. Sladdade in vid hunddagis kastar mig ut och ”glömmer” att rasta hunden medans jag släpade honom i kopplet mot ingången.

Vid det här laget var mitt blodtryck säkert omänskligt högt, och stressnivåerna på oanade nivåer. Var irriterad över att Sixten drog som en besatt i kopplet.

”Jag hinner inte rasta dig nu.”

Hörde jag mig släv säga. Halkade till och tappade kopplet. Hundfan drog som en oljad blixt! Men vart tog hunden egentligen vägen?

Till min förvåning stod det en gubbe, klädd i reflexer och neonkläder, ca 75 m bort lutandes mot en snöskyffel. Dessutom lockade han på Sixten!

”Kom då vovve, ja kom da!”

Ropade han.

”HIT SIXTEN! Hälsa INTE på hunden! Bry dig inte om hunden! Hälsa inte på hunden! KOMHITSIXTEN!” Vrålande jag när jag sprang mot Sixten och hans nyfunne vän.

Men gubben bryde sig inte. Han hälsade så glatt på Sixten. Han hade ju inget bättre för sig och ville troligen bara hälsa och snacka lite, både med Sixten och mig. När jag till slut kom fram till Sixten och gubben, är jag inte bara stressad till max, jag är arg också. På hunden som inte kom när jag ropade. På gubben som lockade hunden till sig.

”Det är så roligt med hundar, jag har haft så många hundar”

Börjar gubben. Och han bara fortsatte prata om hundar.

”Vilken fin och glad hund du har, bla, bla, bla…”

Jag försökte få tag i Sixten som ansåg att det här var ju en utmärkt lek och springer runt. Samtidigt tyckte han nog att husse var lite otäck just då och kom inte. Istället rusar han mot mig för att liksom vända ut precis så att jag inte kan fick tag på honom. Lyckas till slut sparka efter kopplet och fick fast den under foten under en rusning förbi mig. Fiskade upp Sixten och höll honom i ett järngrepp. Gubben uppfattade det som att jag sparkade efter hunden.

”Nä, vet du vad så där får man INTE bete sig mot hundar.”

Utbrister gubben medan han liksom bröstade upp sig för att verkar lite extra myndig och fortsätter sedan med.

”Jag ska minsann anmäla dig om du inte…”

Mer hann han inte säga innan jag fick psykbryt. På något sätt knäppte det till inom mig och jag struntade i alla sociala etikettsregler. Och det faktum att gubben var 2 m lång med en snöskyffel i handen.

”Ditt jävla AS! Har du haft hund så vet du väl för fan att man inte ropar till sig andras hundar! Är du någon satans byfåne eller något?! Normala jävla människor har inte TID med sånt här skit på morgonen! Flytta på dig jag måste med ett tåg som går nu!”

Vrålade jag så spottet for ur munnen på mig. I tumultet och jagandet efter Sixten hade det blivigt så att gubben stod mellan mig och vägen till hunddagis.

Med Sixten under armen gick jag rakt mot gubben och han flyttade på sig. När jag passerade honom i mörkret märker jag att han såg alldeles förvånad ut. Han mumlarde något om olaga hot, djuplågare och polisanmälning som väntar. Jag hörde inte riktigt var han sade det susade i öronen på mig av stress och ilska.

”Gör det då ditt satans pucko, men jag har inte tid med dig nu! Ha en bra dag och hälsa frugan!”

Skrek jag joggandes med Sixten under armen. Jag släppte bara in Sixten på hunddagis med koppel och allt. Joggandes tillbaka till bilen såg jag inte gubben någonstans. När jag sladdade ut från hunddagis undrade jag varför sånt här skit alltid tycks hända mig.

På vägen tillbaka mot stationen såg jag tågets avgångstid passeras i gröna digitala siffror på bilklockan. FAN, FAN, FAN! Men jag var så stressad och utflippad att jag inte kunde lugna mig. Bilarna kröp fram i 25 km/h, jag överdriver inte! I mitt huvud hörde jag dem resonera.

”Vi har inte brottom någonstans. Det har ju fallit säkert 3 km pudersnö så jag körde 15 minuter innan jag skulle. Ser att det är plogat men man kan inte vara nog säker…”

Gubbar i keps och gamla damer som knappt ser över ratten kördes om. Jag körde som en riktig galning hela vägen till stationen. Väl framme upptäckte jag att det enda stället som inte är plogat i hela Kristinehamn var parkeringen vid stationen! Omöjligt att urskilja vad som är parkering och inte parkerade jag bara bredvid en bil. Det stora guppet betydde nog att jag nog körde över en kantsten och med all säkerhet inte parkerade i en parkeringsruta. Jag hade naturligtvis tänkt parkera hemma men var bara fokuserad på att komma till stationen.

Ut ur bilen med resväska och språngmarch mot stationen. Till min förvåning såg jag att det var fullt med människor på perrongen! Tåget var till och med mer försenad än mig! Vinter - man kan nästan lita på att SJ är försenade. Jag slog av på tempot och gick de sista metrarna upp på perrongen och såg flämtandes tåget som kom inrullandes. Fortfarande så stressad att jag darrande och med andan i halsen slog mig ned på min plats och kände tåget sakta rullande iväg från stationen.

En sak är i alla fall säkert. Det är fruktansvärt jobbigt att vara den enda stressade personen i ett hav av lugn i Kristinehamn!

När jag har simmat brukar jag frysa. Även om vattnet som man simmar i är 27 °C så fryser jag så hela paketet ”sugs in”. Snorren blir till en liten, liten daggmask och kulorna liksom sugs in i buken för att få det lite varmare. Alla killar vet vad jag talar om. Så jag brukar snabbt duscha av mig och kasta mig naken in i bastun för att tina.

Jag försöker att strecha lite för att bli av med lite träningsvärk och stelhet som jag får efter simningen. Att strecha lite i bastun tyckte jag var smart! Det är varmt och jag stretchar ju precis efter träningen, perfekt.

Bastun på Sannabadet är inte så stor och brukar, under dagtid, frekventeras mestadels av lite pensionärer och en och annan barnfamilj. Den här dagen är det en pappa med två barn (ca 4-10 år) och en gubbe i hörnet. Efter att ha suttit och pustat en stund börjar jag stretcha pecs. Efter en stund går pappan och barnen går ut och det är jag och gubben kvar.

Efter att ha strechat vaderna har jag fått upp lite värme. Lemmarna har tinat och paketet har börjat ”trilla ut” och anta lite mer normala proportioner. Eftersom det är en torrbastu bränner det lite i huden, men jag är fortfarande lite frusen. Jag går jag ut och spolar av mig och går tillbaka till bastun och sätter mig i mitten av den. Gubben i hörnet flyttar sig lite närmare mig. Klart innanför ens personliga revir om man bara är två som delar på bastun. Det känns lite märkligt. Jag sneglar åt sidan och ser att han har ”fjong”!! Vad ända in i…

Mer hinner jag inte tänka innan gubben utbrister lite väsande:

”Det var en stiliger kuk du har.”

Jag blir HELT ställd. INGEN har någonsin sagt något liknande till mig. Det är extremt sällan någon stöter på mig överhuvudtaget. Nu när jag sitter och tänker tillbaka kan jag inte ens minnas att det har hänt i ”modern tid”, typ 10 år eller så.

”Tack. Öööhhhh, men det är inte riktigt min grej.”

Lyckas jag få ur mig. Känner mig väldigt obekväm. Jag har absolut ingen erfarenhet av hur man handskas med kåta beundrare. Generad som jag är vet jag inte vart jag ska titta, eller göra. Så jag sitter bara kvar och stirrar jag rakt fram.

”Ja, det är ju inte min grej heller! Jag vet inte vad som for i mig.”

Utbrister gubben. Samtidigt som han drar handduken kring sig och flyr ut ur bastun. Mumlandes något som jag inte hör.

Jag har aldrig varit ett sexobjekt tidigare. Just då blev jag lite rädd och paralyserad. Helt ovan med att vara mottagare av manlig sexuell åtrå. Min första, och förhoppningsvis enda, insikt i hur det är att vara kvinna som råkar ut för oönskad manlig åtrå.

Jag fortfarande väldigt generad av händelsen. Dock måste jag tillstå har det ökat en medelålders mans fåfänga och självförtroende lite. Det är ju en väldigt komisk händelse i en annars blek och grå vardag.

Hur som helst så stretchar jag inte i bastun längre…