theian.blogg.se

I och med min blogg så har jag börjat intressera mig för andra bloggar. Vilken otrolig massa dynga! Många ”föräldrar”bloggar handlar inte om att vara förälder. Istället så handrar de om barnen, om deras kläder, drägel oftast skriven av någon pin-up wannabe som visar upp naglar, smink, mage och allehanda outfits. Jag känner inte igen mig riktigt och har, konstigt nog, svårt att relatera till deras liv.

Platt mage, mode, skönhet och shopping i all ära, men ytterst lite handlar om föräldrarollen; hur man är en bra förälder, hur man uppfostrar barn och deras tankar kring detta. Detta är något som är viktigt för mig, speciellt eftersom jag är uppväxt, utan en, eller med en udda far. För dem som inte känner mig så bra så var / är min pappa av typen aluminiumfoliehjälm. Ni vet, meditera, bygga pyramider i trädgården att meditera i och måla allseende ögon på utsidan av ytterdörren. Allt detta härliga i en kombination med vapen...

En sak som jag har tänkt mycket på är Emblas vinnarskalle – ni vet bara MÅSTE vinna, vara bäst, till vilket pris som helst. Själv lider jag lite utav den åkomman men har lärt mig att oftast behärska den relativt väl. Vad ska man göra när sitt barn tävlar i allt?

Ett par anekdoter kanske kan hjälpa till att belysa problemet:

När hon var 3 år var vi iväg med vänner till familjen och deras son Max till ett shoppingcenter, Nova, i Lund. Där har de lagt in stora cirklar i golvet på ca 10 m i diameter med en annorlunda sten. Embla gillade att springa runt, runt, runt. Nu när Max var med så sprang de runt tillsammans. Embla var snabbast och måste vara först. Allt är frid och fröjd tills hon ser Max framför sig! Hon blir rasande, springer om. Allt ok tills hon ser Max framför sig igen! Hon blir galen, springer om och när hon ska varva Max igen får hon psyk-bryt.

Hon skulle ju vara först! Ska slå Max! JAG SKA VARA FÖRST! Det hjälper inte att man förklarar att hon är först. I hennes värld ser hon bara Max framför sig! Liknande scenarier utspelades med jämna mellanrum tills hon, för något år sedan, förstod att hon varvade någon…  

Om vi ska klä på oss och gå ut måste hon vara först! Om mot all förmodan Björk skulle vara snabbare så brakar helvettet löst hon skriker, gapar, tjurar och anklagar Björk för fusk! Det brukar ta en 10-15 minuter innan det går över. Jag försöker förklara att det inte är en tävling men hon är inte mottaglig för sådant dravel och tycker att det spelar ingen roll bara hon är först. Ja ni kan ju förstå hur kul det kan vara med att spela Wii med henne…

 Björk tog på sig ytterkläderna först igår och jag försökte, lönlöst, förklara att det inte spelar någon roll vem som tog på sig kläderna först...

Tävlingsinstinkten är i allra högsta grad en del av Embla och jag tycker om att den finns där. Men hur ska jag lära henne att handskas med att förlora? Jag försöker förklara för henne när någon springer fortare än henne att man inte alltid är snabbast, att om man vill bli bra på något så måste man öva. Jag ser även hur tävlandet kommer in i andra saker som matte och svenska. Men kan hon det inte direkt så blir hon sur, ledsen, gapig och tycker att hon är dum i huvudet som inte fattar. Jag försöker pedagogiskt förklara att inte allt kommer av sig självt och att man måste tänka, lyssna och öva…

För mig så är det viktigt att Embla får ha kvar sin tävlingsnerv, men att hon lär sig behärskning och att det inte alltid spelar så stor roll. Jag kan se att i den vänstervridna pedagogiska Birkenstock – flumvärlden där alla ska vara Lucia kan det nog uppstå lite friktion mellan deras syn på saker och Emblas.

Om ni har tankar eller egna erfarenheter om barn med vinnarskalle dela gärna.

När jag har simmat brukar jag frysa. Även om vattnet som man simmar i är 27 °C så fryser jag så hela paketet ”sugs in”. Snorren blir till en liten, liten daggmask och kulorna liksom sugs in i buken för att få det lite varmare. Alla killar vet vad jag talar om. Så jag brukar snabbt duscha av mig och kasta mig naken in i bastun för att tina.

Jag försöker att strecha lite för att bli av med lite träningsvärk och stelhet som jag får efter simningen. Att strecha lite i bastun tyckte jag var smart! Det är varmt och jag stretchar ju precis efter träningen, perfekt.

Bastun på Sannabadet är inte så stor och brukar, under dagtid, frekventeras mestadels av lite pensionärer och en och annan barnfamilj. Den här dagen är det en pappa med två barn (ca 4-10 år) och en gubbe i hörnet. Efter att ha suttit och pustat en stund börjar jag stretcha pecs. Efter en stund går pappan och barnen går ut och det är jag och gubben kvar.

Efter att ha strechat vaderna har jag fått upp lite värme. Lemmarna har tinat och paketet har börjat ”trilla ut” och anta lite mer normala proportioner. Eftersom det är en torrbastu bränner det lite i huden, men jag är fortfarande lite frusen. Jag går jag ut och spolar av mig och går tillbaka till bastun och sätter mig i mitten av den. Gubben i hörnet flyttar sig lite närmare mig. Klart innanför ens personliga revir om man bara är två som delar på bastun. Det känns lite märkligt. Jag sneglar åt sidan och ser att han har ”fjong”!! Vad ända in i…

Mer hinner jag inte tänka innan gubben utbrister lite väsande:

”Det var en stiliger kuk du har.”

Jag blir HELT ställd. INGEN har någonsin sagt något liknande till mig. Det är extremt sällan någon stöter på mig överhuvudtaget. Nu när jag sitter och tänker tillbaka kan jag inte ens minnas att det har hänt i ”modern tid”, typ 10 år eller så.

”Tack. Öööhhhh, men det är inte riktigt min grej.”

Lyckas jag få ur mig. Känner mig väldigt obekväm. Jag har absolut ingen erfarenhet av hur man handskas med kåta beundrare. Generad som jag är vet jag inte vart jag ska titta, eller göra. Så jag sitter bara kvar och stirrar jag rakt fram.

”Ja, det är ju inte min grej heller! Jag vet inte vad som for i mig.”

Utbrister gubben. Samtidigt som han drar handduken kring sig och flyr ut ur bastun. Mumlandes något som jag inte hör.

Jag har aldrig varit ett sexobjekt tidigare. Just då blev jag lite rädd och paralyserad. Helt ovan med att vara mottagare av manlig sexuell åtrå. Min första, och förhoppningsvis enda, insikt i hur det är att vara kvinna som råkar ut för oönskad manlig åtrå.

Jag fortfarande väldigt generad av händelsen. Dock måste jag tillstå har det ökat en medelålders mans fåfänga och självförtroende lite. Det är ju en väldigt komisk händelse i en annars blek och grå vardag.

Hur som helst så stretchar jag inte i bastun längre…

Vi har nu sportlov i Värmland och jag har ungarna hemma hela veckan. Fråga mig inte hur jag resonerade när jag tog det beslutet. Istället för att de socialiserar sig på dagis och fritids tog jag beslutet att vi ska vara hemma och möga! Umgås med ungarna 24 timmar om dygnet i ca 10 dygn! Hur fan resonerade jag egentligen? Det har gått ett par timmar på dag tisdagen och jag bara trött och irriterad.

I ärlighetens namn så handlar det inte bara om ungarna. Jag försöker sluta röka och min ”metadonbehandling” (nicorette tuggummi) funkar sisådär. Jag har väl fel tuggteknik, för svag dos, eller ngt. Funderar på att det kanske vore bättre att skjuta upp rökstopp till nästa vecka…

Men såhär har alltid mitt liv varit, BALANSLÖST! På något sätt glider jag mellan ytterligheternas extrema positioner. Som exempel hur mycket tid jag spenderar med mina barn.

Ena ytterligheten –

För ett år sedan veckopendlade jag till Stockholm. Såg inte barnen mer än på helgerna. Björk var rädd för mig när jag kom hem (om hon var vaken på fredagskvällen). Hon var väldigt tveksam till vad jag var för en filur och var inte så gärna nära mig.

Andra ytterligheten –

Nu spenderar Björk och jag nästan hela dygnen tillsammans. Eftersom alltid kommer smygandes om natten och kryper ner bredvid mig i sängen så vi umgås faktiskt HELA tiden! Förutom en timme eller två om dygnet då hon lyckas sova själv i sin säng, eller de 15 timmarna i veckan hon får på dagis. Nu är hon inte på dagis så nu är vi tillsammans 24/7!

Jobba hur mycket som helst – arbetslös.

För mycket eller för lite skämmer allt! Men hur fan ska man göra för att få jämvikt på sitt liv?

Vi var iväg till Karlstad igår. Bright lights, big city! Barnen kan får roa sig med att åka rulltrappa, får se människor som inte är inavlade, pensionärer eller andra barn. Blir utsatta för lite kultur och pimpad  kommersialism, inte bara Coop forum och ICA Maxi….

Hur som helst så ska vi käka på konstmuseet. De har en god buffé och Pappa tycker om att frossa utan att behöva laga maten själv. Som vanligt så är vi uppe med tuppen och har varit och handlat och farit rundor och anländer till Museet strax innan lunchbuffen drar igång kl 12:00.

Vi är långt ifrån ensamma. Det bara vimlar med ”kulturtanter”! Ni vet, kläder i blå-violett-röda nyanser, grått eller färgat (ofta kort) hår, konstiga kappor, och glasögon i uppseende väckande former och färger. Om man nu skulle möta en tant på ett museum eller en annan kulturellt inflammerad plats och inte tycker att hon riktigt passar in på beskrivningen och är det minsta osäker på om hon tillhör kulturtantsligan så titta på hennes handväska. Är den av märket Marimekko eller liknande så är det en klockren kulturtant!

Hur som helst det bara vimlar av kulturtanter med namnbrickor. Jag går iväg för att ta mat medan Anna sitter med barnen och väntar på tjejernas pannkakor med glass. Jag står långt fram i kön och hamnar bakom en så långsam tant. Allt tar sån tid! Tanterna bakom vill fram och jag har pensionärsarmbågar överallt kring mig. Försöker ta lugna djupa andetag och hålla mig lugn.

Tillslut har jag fått min mat och tar lingondricka till mig och tjejerna. Min bricka är full med mat och glas fyllda med lingondricka. Jag ska försöka att navigera mig fram genom havet av pensionärer, tyska turister och barnfamiljer till vårt bord, ska inte vara något problem det är ju egentligen bra med utrymme.

Den enda problemet är att ut- och ingången till matkön liksom går ihop. Det som förvånar mig är att all dessa kulturtanter och gubbar har så brottom att komma till kön. De går inte snabbt men de går som på räls, zombievarning! Ingenting bekommer dem. Jag som står och försöker ta sig ut är liksom en inventarie. De lämnar ingen plats, stannar inte utan bara ska förbi mig, oavsett om det bara är en lucka på 10 cm mellan mig och väggen! Det är bara det att den däringa kulturtantrôva är nog 80 cm i diameter, bredare än både luckan och brickan med mat. Flyttar jag inte på mig kommer du aldrig förbi …

Ser jag så jävla helylle ut? Vad är  det som gör att de förlorar alla former av uppfostran och god sed? Sänder jag omedvetet ut någon signal som säger trampa på mig, knuffa på mig, jag flyttar mig så gärna för tant!? Råkade jag bara stå mellan ett gäng hungriga 40-talister och gratis mat?

Men det är ju samma sak i Kristinehamn, när jag går med barn, barnvagn och hund – det är alltid jag som måste flytta på mig, hunden, vagnen och barnen  för pensionärerna! Liksom be om ursäkt att vi tar upp plats. En sak vet jag i alla fall. Jag är så trött på att bli knuffad av pensionärer att jag ska sluta var artig och flytta på mig utan jag tänker ”knuffa tillbaka”… 

 

Kanske dags att lära sig sticka för att tjäna en hacka

Anna jobbar över, håller på med maten, någon ringer på dörren Sixten far rundor, gnäller och blir alldeles till sig. Vrålar år tjejerna att sluta med det där (vi har en gammal pigklocka som man även kan ringa på runt om i huset). Varpå det ringer igen.

Sixten vill att vi ska gå till ytterdörren, jag vrålar SLUTA, det är inge kul, Sixten blir ju helt knäpp!

Ungarna bryr sig inte det minsta, springer omkring och vrålar, slåss med svärd. När det ringer på för 3:e gången fattar jag att det inte är ungarna.

Det är någon lång pubertetskille från tele2 som står där och ska berätta att de har dragit in fiber till någon station… Hunden har lyckats hetsa upp sig till nya nivåer ungarna springer hungriga omkring med sina svärd vrålandes. Flocken måste ju noggrant inspektera inkräktaren med svärd och/eller tänder.

Jag säger ”Jätteintresserad kan du lämna en lapp eller något, det är inte riktigt läge nu”.

Varpå han utstöter ”Öööhh, jag är typ lappen, liksom.”

Säger att han får komma återkomma. Sedan får jag återgå till maten.

Dagens mat

Torsk med Slasa och Bulgur

800 g Torsk (två paket)

Salt

Peppar

Olivolja

Bulgur

Bulgur till 4 (enligt anvisningarna)

½ Citron

1 vitlöksklyfta

½ paket ca 1 dl persilja

Olivolja

Salt, 2 krm

Peppar, 1 krm

Salsa

3 finhackade tomater

½ finhackad rödlök

Olivolja

Salt

Peppar

Tina fisken, ta lite extra tid, j”#la torskpaketen tinar ju aldrig på 90-120 min i kallt vatten! Sättugnen på 175-200°. Koka bulgur enligt paketet. Riv citronskal, pressa ut saften från en halv citron, finhacka vitlök. Blanda citronsaft, skal, vitlök, persilja, ett par msk olja, salt och peppar. Blanda med bulgur när den har kokat klart och fått stå och dra några minuter.

Skär sönder fiskblocken i några bitar salta, peppra och på med olivolja, in i ugnen ca 15 min, beroende på hur frysta den j#¤lva fisken är. Jag kollar innertempen, ca 55° för torsk. Tror att de säger >50 men jag är inte helt förtjust när det är på gränsen till rått.

Hacka/ tärna tomat och rödlök, jag brukar hälla av och pressa lite på tomaterna så att det inte blir så vattnigt innan man blandar ihop tomat rödlök salt och peppar.

Servera och ät, med en citronklyfta.

Själv tycker jag att torsken gärna blir lite torr så jag ska pröva med lite skirat smör nästa gång, kanske med lite persilja i eller så. Någon som har en bra ide?

Promenader 2 x 50 min (med barn i vagn o hund, hämta/lämna dagis och skola)

Cykel 2 x 10 min (till och från badet)

Simning ca 45 min (200 m, 1500 m dolme, några teknik 25:or och avslutar med 100 m bröst)

Jag hoppas att relativt stor volym lågintensiv träning (virra omkring med barn och hund) ska lägga en bra grund för löpningen framöver.

Just nu känns sommar och Vansbrosimmet LÅNGT borta...

Jag har varit en kavaljer av nikotin sedan födseln. Ja, redan då jag skapades förenades nikotin och jag.

Det tråkiga är att jag gillar effekterna av nikotin, det stimulerar hjärnans belöningssystem och får mig helt enkelt att må bra och jag gillar verkligen att puffa på en cigarr.

Vad jag inte gillar är bla cancer, förstörda lungor, KOL, förhöjd puls, sämre syreupptagningsförmåga och att vara en dålig förebild för mina barn. Det spelar ingen roll hur jag än varnar dem för tobak i alla former så gäller; Monkey see - Moneky do!

Men i min värld av kaos, isolering och frustration står hon där, den alltid förföriska, vackra fröken Nikotin och hon får mig att må bra, eller ialla fall bättre…

Jag är en man som har varit med lite och sett mina bästa dagar, jag är ingen asläcker brud i 20-årsåldern. Därför ser jag saker ur ett annat perspektiv.

Min blogg kommer att handla om mig och mitt liv som arbetslös hemmapappa i en liten stad i Värmland.

Dags för lite diskbänksrealism…