theian.blogg.se

Vi har nu sportlov i Värmland och jag har ungarna hemma hela veckan. Fråga mig inte hur jag resonerade när jag tog det beslutet. Istället för att de socialiserar sig på dagis och fritids tog jag beslutet att vi ska vara hemma och möga! Umgås med ungarna 24 timmar om dygnet i ca 10 dygn! Hur fan resonerade jag egentligen? Det har gått ett par timmar på dag tisdagen och jag bara trött och irriterad.

I ärlighetens namn så handlar det inte bara om ungarna. Jag försöker sluta röka och min ”metadonbehandling” (nicorette tuggummi) funkar sisådär. Jag har väl fel tuggteknik, för svag dos, eller ngt. Funderar på att det kanske vore bättre att skjuta upp rökstopp till nästa vecka…

Men såhär har alltid mitt liv varit, BALANSLÖST! På något sätt glider jag mellan ytterligheternas extrema positioner. Som exempel hur mycket tid jag spenderar med mina barn.

Ena ytterligheten –

För ett år sedan veckopendlade jag till Stockholm. Såg inte barnen mer än på helgerna. Björk var rädd för mig när jag kom hem (om hon var vaken på fredagskvällen). Hon var väldigt tveksam till vad jag var för en filur och var inte så gärna nära mig.

Andra ytterligheten –

Nu spenderar Björk och jag nästan hela dygnen tillsammans. Eftersom alltid kommer smygandes om natten och kryper ner bredvid mig i sängen så vi umgås faktiskt HELA tiden! Förutom en timme eller två om dygnet då hon lyckas sova själv i sin säng, eller de 15 timmarna i veckan hon får på dagis. Nu är hon inte på dagis så nu är vi tillsammans 24/7!

Jobba hur mycket som helst – arbetslös.

För mycket eller för lite skämmer allt! Men hur fan ska man göra för att få jämvikt på sitt liv?

Vi var iväg till Karlstad igår. Bright lights, big city! Barnen kan får roa sig med att åka rulltrappa, får se människor som inte är inavlade, pensionärer eller andra barn. Blir utsatta för lite kultur och pimpad  kommersialism, inte bara Coop forum och ICA Maxi….

Hur som helst så ska vi käka på konstmuseet. De har en god buffé och Pappa tycker om att frossa utan att behöva laga maten själv. Som vanligt så är vi uppe med tuppen och har varit och handlat och farit rundor och anländer till Museet strax innan lunchbuffen drar igång kl 12:00.

Vi är långt ifrån ensamma. Det bara vimlar med ”kulturtanter”! Ni vet, kläder i blå-violett-röda nyanser, grått eller färgat (ofta kort) hår, konstiga kappor, och glasögon i uppseende väckande former och färger. Om man nu skulle möta en tant på ett museum eller en annan kulturellt inflammerad plats och inte tycker att hon riktigt passar in på beskrivningen och är det minsta osäker på om hon tillhör kulturtantsligan så titta på hennes handväska. Är den av märket Marimekko eller liknande så är det en klockren kulturtant!

Hur som helst det bara vimlar av kulturtanter med namnbrickor. Jag går iväg för att ta mat medan Anna sitter med barnen och väntar på tjejernas pannkakor med glass. Jag står långt fram i kön och hamnar bakom en så långsam tant. Allt tar sån tid! Tanterna bakom vill fram och jag har pensionärsarmbågar överallt kring mig. Försöker ta lugna djupa andetag och hålla mig lugn.

Tillslut har jag fått min mat och tar lingondricka till mig och tjejerna. Min bricka är full med mat och glas fyllda med lingondricka. Jag ska försöka att navigera mig fram genom havet av pensionärer, tyska turister och barnfamiljer till vårt bord, ska inte vara något problem det är ju egentligen bra med utrymme.

Den enda problemet är att ut- och ingången till matkön liksom går ihop. Det som förvånar mig är att all dessa kulturtanter och gubbar har så brottom att komma till kön. De går inte snabbt men de går som på räls, zombievarning! Ingenting bekommer dem. Jag som står och försöker ta sig ut är liksom en inventarie. De lämnar ingen plats, stannar inte utan bara ska förbi mig, oavsett om det bara är en lucka på 10 cm mellan mig och väggen! Det är bara det att den däringa kulturtantrôva är nog 80 cm i diameter, bredare än både luckan och brickan med mat. Flyttar jag inte på mig kommer du aldrig förbi …

Ser jag så jävla helylle ut? Vad är  det som gör att de förlorar alla former av uppfostran och god sed? Sänder jag omedvetet ut någon signal som säger trampa på mig, knuffa på mig, jag flyttar mig så gärna för tant!? Råkade jag bara stå mellan ett gäng hungriga 40-talister och gratis mat?

Men det är ju samma sak i Kristinehamn, när jag går med barn, barnvagn och hund – det är alltid jag som måste flytta på mig, hunden, vagnen och barnen  för pensionärerna! Liksom be om ursäkt att vi tar upp plats. En sak vet jag i alla fall. Jag är så trött på att bli knuffad av pensionärer att jag ska sluta var artig och flytta på mig utan jag tänker ”knuffa tillbaka”… 

 

Kanske dags att lära sig sticka för att tjäna en hacka

Jag har varit en kavaljer av nikotin sedan födseln. Ja, redan då jag skapades förenades nikotin och jag.

Det tråkiga är att jag gillar effekterna av nikotin, det stimulerar hjärnans belöningssystem och får mig helt enkelt att må bra och jag gillar verkligen att puffa på en cigarr.

Vad jag inte gillar är bla cancer, förstörda lungor, KOL, förhöjd puls, sämre syreupptagningsförmåga och att vara en dålig förebild för mina barn. Det spelar ingen roll hur jag än varnar dem för tobak i alla former så gäller; Monkey see - Moneky do!

Men i min värld av kaos, isolering och frustration står hon där, den alltid förföriska, vackra fröken Nikotin och hon får mig att må bra, eller ialla fall bättre…

Jag är en man som har varit med lite och sett mina bästa dagar, jag är ingen asläcker brud i 20-årsåldern. Därför ser jag saker ur ett annat perspektiv.

Min blogg kommer att handla om mig och mitt liv som arbetslös hemmapappa i en liten stad i Värmland.

Dags för lite diskbänksrealism…