Emblas vinnarskalle.
I och med min blogg så har jag börjat intressera mig för andra bloggar. Vilken otrolig massa dynga! Många ”föräldrar”bloggar handlar inte om att vara förälder. Istället så handrar de om barnen, om deras kläder, drägel oftast skriven av någon pin-up wannabe som visar upp naglar, smink, mage och allehanda outfits. Jag känner inte igen mig riktigt och har, konstigt nog, svårt att relatera till deras liv.
Platt mage, mode, skönhet och shopping i all ära, men ytterst lite handlar om föräldrarollen; hur man är en bra förälder, hur man uppfostrar barn och deras tankar kring detta. Detta är något som är viktigt för mig, speciellt eftersom jag är uppväxt, utan en, eller med en udda far. För dem som inte känner mig så bra så var / är min pappa av typen aluminiumfoliehjälm. Ni vet, meditera, bygga pyramider i trädgården att meditera i och måla allseende ögon på utsidan av ytterdörren. Allt detta härliga i en kombination med vapen...
En sak som jag har tänkt mycket på är Emblas vinnarskalle – ni vet bara MÅSTE vinna, vara bäst, till vilket pris som helst. Själv lider jag lite utav den åkomman men har lärt mig att oftast behärska den relativt väl. Vad ska man göra när sitt barn tävlar i allt?
Ett par anekdoter kanske kan hjälpa till att belysa problemet:
När hon var 3 år var vi iväg med vänner till familjen och deras son Max till ett shoppingcenter, Nova, i Lund. Där har de lagt in stora cirklar i golvet på ca 10 m i diameter med en annorlunda sten. Embla gillade att springa runt, runt, runt. Nu när Max var med så sprang de runt tillsammans. Embla var snabbast och måste vara först. Allt är frid och fröjd tills hon ser Max framför sig! Hon blir rasande, springer om. Allt ok tills hon ser Max framför sig igen! Hon blir galen, springer om och när hon ska varva Max igen får hon psyk-bryt.
Hon skulle ju vara först! Ska slå Max! JAG SKA VARA FÖRST! Det hjälper inte att man förklarar att hon är först. I hennes värld ser hon bara Max framför sig! Liknande scenarier utspelades med jämna mellanrum tills hon, för något år sedan, förstod att hon varvade någon…
Om vi ska klä på oss och gå ut måste hon vara först! Om mot all förmodan Björk skulle vara snabbare så brakar helvettet löst hon skriker, gapar, tjurar och anklagar Björk för fusk! Det brukar ta en 10-15 minuter innan det går över. Jag försöker förklara att det inte är en tävling men hon är inte mottaglig för sådant dravel och tycker att det spelar ingen roll bara hon är först. Ja ni kan ju förstå hur kul det kan vara med att spela Wii med henne…
Björk tog på sig ytterkläderna först igår och jag försökte, lönlöst, förklara att det inte spelar någon roll vem som tog på sig kläderna först...
Tävlingsinstinkten är i allra högsta grad en del av Embla och jag tycker om att den finns där. Men hur ska jag lära henne att handskas med att förlora? Jag försöker förklara för henne när någon springer fortare än henne att man inte alltid är snabbast, att om man vill bli bra på något så måste man öva. Jag ser även hur tävlandet kommer in i andra saker som matte och svenska. Men kan hon det inte direkt så blir hon sur, ledsen, gapig och tycker att hon är dum i huvudet som inte fattar. Jag försöker pedagogiskt förklara att inte allt kommer av sig självt och att man måste tänka, lyssna och öva…
För mig så är det viktigt att Embla får ha kvar sin tävlingsnerv, men att hon lär sig behärskning och att det inte alltid spelar så stor roll. Jag kan se att i den vänstervridna pedagogiska Birkenstock – flumvärlden där alla ska vara Lucia kan det nog uppstå lite friktion mellan deras syn på saker och Emblas.
Om ni har tankar eller egna erfarenheter om barn med vinnarskalle dela gärna.
