Jag lever ett lite tråkigt liv och inrutat liv, som de flesta andra. Det är fantastiskt med mina barn och min underbara fru. Men det är mycket långt mellan adrenalinstinna upplevelser eller fysiska utmaningar. Ibland känns vardagen lite klaustrofobisk. Då dyker idéer om olika utmaningar och äventyr upp.
Något spännande, äventyrligt, utmanande. Något fysiskt, så att jag måste träna och hålla igång. Något att se fram emot och planera inför. För att liksom slå två flugor i en smäll hade det varit perfekt att göra det med någon av mina vänner som jag sällan ser.
Men när jag pratar med folk om Vansbrosimning, Mont Blanc bestigning eller Stockholm marathon uppfattas jag som totalt galen. Ingen förstår varför man skulle vilja göra något liknande. Dessutom får jag kommentarer som;
”Har du 40-års kris eller vaddå?”
”Nej! Det där är ingenting för mig.”
När jag sedan frågar om ”Varför inte?” får jag följande svar.
”För mig är det mycket mer intressant att _____(fyll i valfri passiv aktivitet)_______.”
”På min lediga till vill jag vara hemma.”
”Usch, det är ju jobbigt/kallt.”
Så 40-års kris eller vaddå med en nypa tristess - absolut. ”Bäst-före-datumet” närmar sig. Håller man inte igång är förfall ett faktum. Och visst kanske det är lite åt det extrema hållet, det är precis det som är tanken.
Själv ser jag inte hur en adrenalinstinn utmaning på något sätt utesluter att lära sig spela ett instrument eller utrota kirskål. Tvärtom känns det extra gôtt att slötitta på TV efter att ha tränat. Husrenoveringen och trädgårdsarbetet är inte lika betungande när man har något att se fram emot. Dessutom uppskattar jag fru och barn ännu mer när jag har fått längta efter dem i några dagar.
Men, ingen verkar vilja uppleva något annorlunda lite farligt och utmanande eller. Är alla jag känner bekvämlighetsslavar och trygghetsnarkomaner? Är det bara jag drömmer om att lämna datorn, soffan och vardagsbestyren för några dagar? För jag vill ha villa-volvo-vovve-livet, fast med en liten vitamininjektion då och då. Och vad gör alla andra för att dämpa sin 40-års kris?
Men jag fick lite insikt nyligen. Min fru och jag satt med en vän vid köksbordet och diskuterade om månlandningen ”verkligen” har ägt rum. Då Anna säger;
”Vem skulle vilja åka till månen?”
Varpå jag utbrister;
”Vem vill INTE. Alla skulle vilja åka till månen!”
Men när jag tittar på dem så inser jag att så är det inte. Det jag trodde var naturligt och självklart, att tex vilja åka till månen, är inte det. Det är jag som är udda och i minoritet. För ingen annan jag känner drömmer om att gå upp klockan 2 på morgonen och bege sig ut i -15 C för toppbestigningen innan snön börjar smälta och gör berget mer förrädiskt.
Hur i helvette lyckades alla andra finna vägen till vardagsnirvana genom trädgårdsarbete och husrenovering? Är jag ensam om att vilja göra något lite extra?
Däremot vägrar jag tro att ingen annan delar min önskan om att uppleva saker i första ledet. Istället för genom TV-soffan, datorn eller böckernas värld. Längtan efter att känna, se och uppleva äventyr på riktigt, IRL- liksom.
Men mina idéer om äventyr finns med mig i vardagen. Så när jag tittar efter en ny jacka tittar jag på nätet om vilka som har fått bäst betyg i olika klättertester. Som Gore-Tex jackorna Arc’teryx Alpha eller Patagonia Super Pluma, naturligtvis konstruerade så att huvan rymmer klätterhjälmen på expeditionen. Kalas den fixar expeditionen och grejar cykelhjälmen när jag cyklar med barnen till skola och dagis. Tänker ingen annan som mig?